I boken om Helande skrivande arbetar Ulrika Josefsson just nu med ett avsnitt som bl. a. tar upp varför vi skriver skönlitterärt. Vilka drivkrafter finns som gör att människor tar till orden och det egna skrivandet? Varför ägnar så många, så mycket kraft och tid åt att skapa fiktiva världar, personer, situationer, händelser, skeenden osv.? Vad ger det den som skriver – egentligen?
När hon studerar texter som på olika sätt tar upp författarskap och skrivande upptäcker hon att bilden ofta stannar vid hur författaren kom att börja skriva överhuvudtaget. Ofta är det bilder från barndomen där ett tidigt intresse för bokstäver, ord och språk är vanligt. Likaså närheten till någon vuxen som ger grogrunden till berättandet. Ibland är det en svår uppväxt där barndomen präglas av kamp för överlevnad och människovärde som format berättaren. Men frågan om varför de skriver blir till sist hängande lite i luften. Varför blev de skrivande och författande?
Behovet eller beroendet är långt mer komplicerat än att bara vara tvungen att skriva. Om vi säger att vi har ett behov av att skriva är det nog inte alltid samma sak vi menar. Starka krafter verkar finns i bakgrunden. Krafter som är viktiga att förstå för att fånga vad skrivandet kan betyda för den som skriver.
Hur ser det här ut för dig? Varför skriver du – egentligen? Hör gärna av dig till Ulrika Josefsson– kanske har du andra tankar om det här!