I mitt huvud snurrar många tankar och jag tänker att en dag ska jag berätta, en dag när rätt tillfälle kommer.
Jag tror att du vet precis som jag att det inte finns några tillfällen som är mer rätta än andra. Det där tillfället kommer aldrig att komma, utan det är jag som måste skapa det. Skapa mitt tillfälle.
Så vad är det jag går och tänker på?
Det är det här med drömmar. För en tid sedan startade jag eget företag, en dröm jag haft länge. Något som jag hörde upprepas gång på gång innan jag tog steget var att det var viktigt att ha familjen/sambon/mannen/hustrun med på resan. Visst, jag förstår det, men vad gör jag om jag inte har det? Ingen sa någonting om det.
För några år sedan satte jag äntligen igång att skriva på allvar, något jag drömt om och velat sen jag var mycket liten. Den drömmen är jag inte ensam om, det vet jag, och jag önskar alla som vill att verkligen ta chansen. Men att skriva är inte helt olikt att starta ett företag och jag undrar hur många som tänker på att det behöver ha familjen/sambon/mannen/hustrun med på resan.
Drömmar som finns kvar
Länge gick jag med drömmen om en egen liten stuga någonstans i närheten av skog och vatten. En dröm jag inte berättade för så många eftersom jag var övertygad om att den nog aldrig skulle slå in. Att drömma och känna den där känslan av omöjligt är inte roligt och blir smärtsamt om jag pratar för mycket om den. Därför lät jag bli. Jag tryckte helt enkelt tillbaka min önskan för att slippa bli påmind. Det kanske låter konstigt i dina öron men för mig som ständigt kämpat mig igenom livet så har det också inneburit att jag gång på gång fått avstå eller inte nått fram dit jag velat.
Så en dag kom av en händelse den där chansen, chansen att få en dröm att slå in när jag faktiskt kunde köpa den där lilla stugan. Ingen sa att jag borde se till att familjen/sambon/mannen/hustrun måste vara med på beslutet att genomföra drömmen. Om det var rätt beslut eller inte kanske kan diskuteras men hade jag inte tagit chansen då så hade det aldrig blivit av. Aldrig. Pengarna jag fick la jag kontant på stugan, pengar som hade försvunnit åt ett helt annat håll om jag haft dem nu. Det kanske hade gjort mitt liv lättare för ett ögonblick men det skulle aldrig kunna ge mig så mycket som den där lilla stugan ger mig. Den finns där, den ger mig ro och glädje som består en lång tid och den ger mig känslan av att veta att en del av mig kommer att finnas kvar när inte jag gör det.
Vi måste hela tiden göra val
Det är det som är så svårt och jag önskar så många gånger att jag skulle slippa. Jag ångrar fortfarande det valet jag gjorde att inte fira jul med mamma det där året. Det stod mellan två val och jag önskade så att jag inte hade behövt välja men jag gjorde det och inte så långt senare gick min mamma bort. Valet jag gjorde kan inte göras ogjort och jag får leva med det, acceptera det, även om jag alltid kommer känna sorg över att det blev som det blev. Det gör ont.
Varför tar jag upp det här just idag?
Tankarna är inte nya och jag tror knappast att jag är ensam om dem. Men jag blev påmind när jag läste en artikel av Ola Linjedahl i Arbetarbladet och kände att idag är rätt tillfälle att ta upp det här. Han skriver om sin pappa som väntat på allt han ska göra när han bli pensionär. Något som inte riktigt gick som det var tänkt. Och han sätter fingret på det där som jag tror vi är många som tänker, tankarna att ”när jag är pensionär så ska jag …”.
Det får mig att minnas den där damen som drömde om alla resor hon skulle göra och när dagen för pension kom var resan bokad. Men det gick inte mer än någon dag så bröt hon lårbenshalsen och blev liggandes. Hon återhämtade sig aldrig utan tog sig fram med rullator och vågade aldrig ge sig ut i världen.
Jag minns också min egen pappa som inte blev mer än 68 år och som kämpade på in i det sista med sina texter, med ekonomin och med sin hälsa. Till sist drömde han om att somna, in sittandes med datorn i knät i sängen, just som han avslutade sin senaste bok. Så blev det inte.
Hur ska man veta vilket beslut som är det rätta
Om familjen/sambon/mannen/hustrun och alla andra runtomkring inte är med på ens idéer och drömmar, ska man då låta bli dem? Jag önskar att jag visste svaret på det men det gör jag inte. Det är omöjligt att i förväg sia om hur det kommer att bli. För om det innebär att jag blir lämnad för att jag följde min dröm vet jag inte nu om det i slutänden är något som visar sig vara positivt eller negativt.
Det enda jag vet är att jag kräver så mycket mer än att stå tillbaka. Det går helt enkelt inte för jag vet att om jag inte åtminstone vågar försöka så kommer jag att dö olycklig. Och jag vill inte bli gammal och leva med vetskapen om att jag aldrig vågade följa min dröm. Känslan av att ha hållit tillbaka. Sen om det lyckas eller inte är en helt annan sak och faktiskt totalt ointressant. För det är vetskapen om ATT jag har försökt som är det viktigaste. Jag kan inte heller tänka mig tanken att bli gammal och veta att jag varit orsaken till att någon annan inte tagit steget att genomföra sina drömmar.
Du och jag och våra drömmar
Vi har alla olika drömmar, så är det, och vi är alla ansvariga för våra egna drömmar. Men vi är också ansvariga för att ge utrymme så att de i vår närhet vågar satsa, åtminstone vågar försöka. Därför blir jag faktiskt lite irriterad och arg på uttalanden om att ”du måste se till att du har familjen med dig”. Det borde väl ändå vara självklart att de som står dig närmast, de som älskar dig och blir älskade tillbaka också stöttar dig. Eller har jag fel?
Vänta inte på det som kommer sen, för du vet inte om sen är senare idag eller om väldigt många år.
Jag tänker att det är så viktigt att försöka följa sina drömmar. Den olycka som finns att vilja men avstå äter ju upp en till slut annars.
Det enda jag är rädd för är om jag, genom att följa mina drömmar, hindrar min sambo att följa sina.
För jag tänker som Ulrika, man måste få vara sig själv i sin relation.
Det där är så svårt, en balansgång, och jag önskade att det fanns ett bra svar. Ett svar att alla kan följa sina drömmar och att det inte hindrar andra utan tvärtom får även dem att utvecklas. Det kan bli så, det kan också bli åt andra hållet. Tiden är det enda som kan berätta vad som var rätt, vilket val vi borde tagit eller inte. Önskar många gånger att spåtanter var på riktigt och att de verkligen kunde se in i framtiden. Men eftersom de inte är det och inte kan det så är risken större att de får oss att ta steg i fel riktning.
Ja, visst vore det skönt om man VISSTE att de val man gör är de rätta, eller vilka val man borde göra. Istället är man utlämnad till att treva sig fram och känna efter. Men jag tror att man ska göra det, man ska treva sig fram och man ska ta steg, hur osäkra de än känns och även om man är orolig för konsekvenserna. (I rimlighet förstås, man kan ju inte utsätta andra för direkt fara osv). Jag tror att dina steg är kloka och viktiga, och jag tror att du ska fortsätta känna dig fram!
🙂
Kram Anna 💖
Kram! Precis 😀 Våga dröm och ta steget.
Mmmm … det är ju det som är så läskigt – att våga. Men man måste för att inte riskera att sitta där när man är gammal och ångra livet.
Fint inlägg. Allt det där har jag också tänkt mycket kring. Jag tror att varje människa som vågar och förmår blir en lycklig och glad människa som i sin tur sprider glädje. Livet är kort och dessutom mycket skört. Med motgångar kommer ödmjukhet inför livet. I alla fall har det varit så för mig. Och att följa min drömmar (i alla fall försöka) har blivit livsviktigt. Det ger mig energi och det har även lett mig till likasinnade människor som lyser upp mitt liv.
Bra sagt! För visst är det nog så att vi blir mer ödmjuka inför livet när vi tillåter oss själva att drömma, våga, ta risker och också tillåter och uppmuntrar andra att göra så. Ger energi – har inte tänkt på det så men det är ju faktiskt alldeles sant 🙂
Fantastiskt skrivet Anna! Jag håller med till punkt och pricka. Om familjen/sambon/mannen/hustrun bara kan älska dig när du avstår från dina drömmar, så är det egentligen inte dig de älskar. Bara den du låtsas vara. Våga var dig själv och få kärlek på riktigt.
Just så Ulrika. Du satte spiken rakt på med ”bara den du låtsas vara”. Nästan lite poetiskt och så rakt in i hjärtat rätt. Tack!