Trodde nog aldrig att en fredag på bokmässa kunde vara så rolig
I många år nu har jag funderat på det här med att åka på bokmässan i Göteborg. Men ni vet, det där med tiden, möjligheterna, de kommer inte alltid. I år kom tillfället. Kanske var det så att jag nu är mogen för det, vad vet jag. Det jag vet är att jag kommer att göra allt jag kan för att åka dit igen och igen och igen. Har nog aldrig någonsin haft så otroligt roligt på en mässa. Och det berodde inte enbart på det där smakprovet av bubbel på övervåningen.
Det är atmosfären, människorna, ljuden, rörelserna. Det skrivna ordets glädje som ligger i luften. Ansikten jag känner igen som rör sig i mängden. Kända och okända författare. Vänner och kusiner som jag plötsligt hör ropa på mig.
Jag hade tre mål för mässan den här gången.
- Hälsa och prata med Dorothea Bromberg
- Leta upp Susan Casserfelt
- Pitcha för mitt bokprojekt hos Ordberoende förlag
Flera gånger gick jag förbi Brombergs förlag men Dorothea såg jag inte till. Insåg också väldigt snart att mina möjligheter att få prata med henne hade varit mycket större på Sigtunafestivalen. Där hade jag flera chanser men vågade aldrig närma mig. Men det var det som tog mig till mässan i Göteborg. Den här gången skulle jag våga. Men nu återstår det målet alltså.
Jag gick även förbi egenutgivarnas bord flera gånger eftersom jag visste att Susan skulle stå där. Efter lunch hade jag tur. Henne har jag ”lärt känna” på twitter så nu var det dags för mig att hälsa och ge henne ett ansikte till orden. Den här gången pratade vi inte så länge men jag ser fram emot att inleda ett bra samarbete och vänskap i framtiden.
När klockan började närma sig tre på eftermiddagen var jag riktigt mör. Benen stumma, huvudet susade, öronen trodde att de var på rockkonsert och stängde helt sonika av. När jag gick förbi montrar där någon aktivitet pågick med intervju såg jag munnarna röra sig men jag hörde inte vad de sa. I det här läget känns en pitchning inte så lockande. Ska också ärligt talat säga att Ordberoendes monter inte heller såg så lockande ut. När jag väl hittade den vill säga. Jag letade från klockan tio när jag kom och gav upp någon gång efter lunch. Då, av en händelse, när jag vände mig om fanns de plötsligt där.
Erbjudandet att få pitcha var mellan klockan 15:30 – 17:30. Jag tvekade. Gick som katten runt het gröt. Men att gå därifrån utan att ha gjort det skulle antagligen gnaga i mig länge så till slut gick jag fram för att helt enkelt be om råd – ska jag eller ska jag inte?
I kör ropade de två tjejerna bakom disken ”klart att du ska!!!”.
Strax före fyra sätter jag mig ner på en lite stol. Äntligen fick jag sitta! Förklarade kort att mitt huvud just nu mest bara susade men att jag ändå skulle försöka samla mig.
Jag fick fem minuter. Mentalt hade jag faktiskt förberett mig och övat in början av min pitch. Det var bra. Viktigast för mig var att höra om mitt projekt var intressant, om det stod ut på något sätt eller om det skulle drunka tillsammans med 100 andra liknande projekt. Eftersom jag just varit i en fas där jag funderat på att lägga det åt sidan ville jag få vägledning i beslutet att lägga ner eller fortsätta.
Det bästa med att pitcha live var att jag direkt kunde se redaktörens och lektörens reaktioner i det jag berättade. På så sätt vet jag nu vad som är styrkan i mitt projekt och där jag ska jobba vidare. Fick också bekräftelse på det som min lärare på Linneuniversitetet en dag tidigare sagt – att det är en merit att ha läst kursen eftersom våra manus oftast är välarbetade, något som underlättar för bokförlaget förstås. När bokförläggaren skrev upp mitt namn och satte en stjärna efter kände jag mig lika lycklig som när fröken delade ut stjärnor i skolan för städade bänkar.
Benen var tunga på vägen från bokmässan, kroppen klagade över de tunga bokkassarna, huvudet susade fortfarande men mitt sinne var lätt. Hade det varit möjligt så hade jag dansat ut. I min hand hade jag ett visitkort och en uppmaning att skicka in mitt manus så fort jag är klar.
Lycka!