Det är inte helt ovanligt att drabbas av. Jag började skriva redan i mellanstadiet och kämpade mig på med oförstående och oinspirerande svensklärare. Tyvärr så var det så. Min generation hade det tufft och strikta regler var det som gällde. Visserligen slog de oss inte på fingrarna rent fysisk, aga var ju förbjudet, men att mentalt slå ner på en elevs kreativitet fanns det inga lagar mot. Att bli bedömd och få tillbaka en uppsats (det hette så då fast det borde hetat novell) med stora understrykningar och bockar av den röda kulspetspennan var inte roligt. Jag har nämligen alltid varit dålig på att stava men aldrig dålig på att uttrycka mig. I min skola var dock stavningen viktigare.
Den värsta kritiken jag fick var den gången då jag tog en risk och blottade mig när jag skrev en berättelse om mina föräldrar, deras skilsmässa som jag föddes mitt i och den ångest jag upplevde. Jag tyckte att jag hade blottat mig men naturligtvis skrev jag inte i klarspråk. Hade min lärare varit lite mer engagerad och förstående så hade hon läst mellan raderna och förstått vilket förtroende hon fått. Istället fick jag tillbaka mitt alster med uppmaningen att uppgiften inte hade varit att skriva en Starletnovell. Det här fick mig dock inte att ge upp, däremot så bestämde jag mig för att inte avslöja eller blotta mig igen för en lärare.
Jag fortsatte alltså att skriva. Det nödvändigaste i skolan och för byrålådan hemma. Allt från noveller till dikter. När man är tonåring så kommer dikterna liksom av sig själv i samband med kärleksbekymren.
Sen hände något som jag nog aldrig trodde skulle drabba mig – jag fick total skrivkramp. Orsaken var personliga händelser på hemmaplan och när jag skulle behövt mitt skrivande mer än någonsin för att läka mig själv blev skrivkrampen så total att jag inte ens kunde skriva ett vykort. Det tog mig nästan tio år att komma ur detta tillstånd och då var det faktiskt tack vare en svensklärare på Komvux som trodde på mig och höjde mig till skyarna. Men innan dess hade jag själv börjat ”träna” på att skriva genom att först skriva lappar, sedan lite dikter och någon kort historia på en halv A4. Den här läraren mötte jag i helt rätt tid och alla dessa års tillbakahållande fullständigt vällde fram.
Det ska sägas att jag återkommer till den där skrivkrampen lite då och då. Eller så ska jag nog snarare kalla det för skrivångest. För skillnaden idag är att jag fortfarande kan skriva, skrivångesten handlar mer om att inte lyckas få ner det jag vill skriva. Det är ett betydligt bättre tillstånd och inte alls så allvarligt. Det viktigaste är ATT du skriver, inte VAD. Så länge det inte bara blir blajande förstås för då blir den där romanen du drömt om aldrig klar.
För att hitta sitt skrivflow och inspiration finns det lite knep att ta till. En del av dessa finns under fliken Skrivtips och heter Skrivångest. Gå gärna in och läs där. Sidan kommer troligtvis att uppdateras ytterligare så återkom gärna. Har du tips du vill dela med dig av? Gör det då i kommentarsfältet på sidan.