#100skrivutmaningar

Tänk efter före

Tänk vilken vecka jag fick!

Efter några härliga dagar på bokmässan vilar jag upp benen och ägnar mig nu åt att skriva ett inlägg här. För idag är det ju dags för en ny skrivutmaning med ett nytt (eller gammalt) tänk.

Någon gång på åttiotalet gick jag min första skrivmaskinskurs. De var faktiskt elektriska maskiner om jag inte minns helt fel men jag fick ändå ta i för att slå ner tangenterna. Över dessa fick man en metallställning för att inte locka oss att se ner på fingrarna och på den kunde jag lägga ett papper med övningar. Sen fick jag öva bokstav för bokstav tills de satte sig i ryggmärgen. Jag kan avslöja att det fortfarande finns några tangenter som jag inte hann med men jag skriver ändå ganska obehindrat och relativt fort.

Många år senare kom den första datorn in i mitt liv och förändrade en del av skrivandet. Men jag har också en hel del kvar från den där tiden. Ibland undrar jag om det var något jag lärde mig eller om det är något jag plockat upp från min pappa. Som författare och journalist satt han och skrev på den där elektriska maskinen i arbetsrummet. Långt in på nätterna kunde jag höra ljudet när fingrarna hamrade på tangenterna.

Utmaningen var att skriva så lite fel som möjligt

Hans utmaning var framför allt att skriva med så lite fel som möjligt för det är aldrig snyggt att lämna in ett papper fullt av tippex. Då gäller det att tänka efter före.

Så gör även jag när jag jobbar fram en text, jag tänker ut historien, omarbetar den om och om igen innan jag sätter mig ner och skriver. Och nu tänkte jag att du skulle få prova på det här. Kolla in filmen så får du också lite mer inspiration – Lycka till!

 

4 kommentarer

  • Urban Eriksson

    Tack Anna, mer än vänligt att du svarar och så fort?
    Jag ska försöka svara på dina frågor. hur du tyckte det var att skriva den. Att bearbeta den i huvudet innan var nytt för mig när det gäller en historia jag själv inte funderat fram. Det var ju din bild och det var mycket utvecklande. Jag tänkte länge och tappade historien under en tid, bet ihop och blev klar idag.

  • Urban Eriksson

    23 tänk efter före. Jag vill tacka för en fantastisk övning. Jag gick länge och tänkte före, kom lite efter men bestämde mig för att skriva nu, en vecka sent. Jag mejlat min historia här. Trevlig söndag/ Urban
    Fotografiet.
    Det sista andetaget var kort, ett tag trodde jag han vaknade. Som om pappa hade satt i halsen och plötsligt reste sig ur sjuksängen.

    -Det var fint att du kunde komma, även om du inte fick tydlig kontakt så är det bra för dig och ditt fortsatta liv här på jorden.
    Orden kom från Nunnan vid min fars fotände, hon hade vakat de sista dagarna och nu var han död.

    -Du kanske vill veta vad han funderade på i slutet, frågade hon.
    Nej jag är inte intresserad skrek mitt inre men ljudet över mina läppar blev.

    -Fick han lida? Hade han ont?
    -Nej inte alls han var pigg långa stunder naturligtvis för morfinet. Han återkom hela tiden till att han inte uppfyllt sin dröm.
    Min far gjorde bara det han själv tyckte om, hur kunde han missa någon av sina drömmar ville jag svara och det var som om hon hörde mina tankar eller så yrade jag.

    -Din pappa levde andras drömmar, aldrig sin egen.
    Min far hade ett järngrepp runt min hals, ett ständigt hot även om inte slaget kom. Pappa avrundade arbetsveckan med att ta hem sina polare, skratta högt åt sina egna skämt och tysta mig med ord som.

    -lika bra att ge ungen stryk nu, har han inte gjort något så gör han det snart.
    Polarna hejade på, han var ju avdelningschef för sina resande hissmontörer.
    En gång glömde jag hotet, det var min nionde födelsedag och jag hade bjudit på tårta i klassen och tagit med några vänner hem.
    En av pappas polare undrade om jag var min pappas son, om jag hade hans humor. Jag blixtrade till, drog ett hisskämt jag hört.
    – om du släpper dig i en hiss, vad gör du då? Skyller på hunden.
    Alla skrattade även min far en stund.
    -Grabben har bättre timing än sin farsa. Jublade gänget.
    -Säg något kul nu min gosse, du har fått allas öron, fräste pappa på inandningsluften. Mina vänner såg rädda ut och jag skämdes.

    -Det var en bild din pappa pratade om, Nunnan höll upp ett fotografi. En grönskande trädgård där grinden var inringade av små röda rosor. En stig med noggrant planerade runda stenar visade vägen till en inbjudande röd stuga och framför den ett fågelbad med utslagna näckrosor där kissande pojken fuktade och fyllde dammen i en evighet.
    Det fanns en anteckning på baksidan. Ehva med h struket och en adress: Esther Williams street
    Inglewood LA California.

    Begravningen var stillsam och inga onödiga tårar. Nu var jag fri. Eller? Jag kunde inte släppa bilden nunnan visat mig. Esther Williams street? Den växte på mig, jag ville göra något med den informationen. Esther Williams var en atlet från den svartvita filmen, dansade som en fisk i vattnet, till och med snygg i badmössa. Nu var hon en adress till en Ehva med struket H? Jag började resa, det fans ingen Esther Williams street i den stad min far var född inte heller i den han dog. Det fanns 11 Esther Williams street i det området min pappa varit verksam i och jag började pricka av. Inte än gång under sökandet stannade jag upp och funderade varför jag gjorde det jag gjorde.Inte före jag träffade rätt. Jag besökte affärscentrum med gigantiska parkeringar, industritomter där det var länge sedan det växt en ros. Några hoppfulla adresser där det bodde folk men inte i bildens trädgård. Gav jag upp? Aldrig. Tappade jag hoppet? Hela tiden.

    Adress åtta av elva låg downtown i stadens bankområdet. Här jobbade kostymerna 9-5. Här bodde ingen. Två glasade höga futuristiska monster ringade in en sliten grind vid Ester William nr 11 och bakom den ett rött flagnat hus i gränden. Jag såg på bilden för att säkra. All värme från gården var borta, här växte inget mer än skuggan från de gigantiska skyskraporna men visst var det här. En ung flicka kom mot mig och undrade om jag bokat tid.
    Jag undrade till vad.

    -Ska du ha goda råd från min faster?
    Flickan hette Tanja och öppnade grinden välkomnande och nu satt jag med min hand i en siares grepp. Hon läste min hand, räknade åren noga, tappade bort sig flera gånger tills hon undrade varför jag försöker stoppa min tidslinjen. Jag såg ner på handen och förklarade att det hon såg var en hopsydd skada, en olyckshändelse över 30 år gammal.

    -Det var ingen olycka även om du upplevde det så. Den visar att du står still idag.

    Jag berättade att någon slagit sönder en flaska då vi nakenbadade en natt, vi var glada jag var full och hade otur.

    -Otur idag inte då, svarade hon självsäkert. Så tog hon fram en penna och ett oskrivet vitt papper.

    -Det här blir din karta för resten av ditt liv. Och så började hennes hand vandra. Hon vände blad ofta men det var obegripligt vad det stod.
    Jag måste ha sätt rädd ut för plötsligt viskade den lilla flickan Tanja i mitt öra.

    – Automatskrift, hon har kontakt nu.
    Kvinnan förde pennan över papperet som Picasso och det var vackert, hon var vacker, bystig blond med en knivskarp blick som såg långt in i mig. Så var det stopp.

    -Du har en bild men den är inte viktig längre. Du kom in av nyfikenhet men går ut orädd. Du söker någon så fortsätt leta på de tre adresser som är kvar.
    Vi är klara nu så gick hon.

    Det var tomt i rummet, det såg övergivet ut. På trappen utanför låg resterna av den vackra klorofyllstinna trädgård som lockat mig leta och fört mig hit. Många frostnätter hade rubbat kullerstenarna som nu låg vilt och i mörkret på marken låg halva kroppen av kisspojken, mossa växte på hans rygg. Plötsligt tänkte jag på mig själv och inte på min pappas ouppfyllda dröm, Ehva med överstruket h. Jag hade tre adresser kvar på min karta till Ester William street så jag började gå.

    • Anna Hellqvist

      Hej Urban!
      Än en gång levererar du en fantastisk text – tack! Jag är nyfiken på hur du tyckte det var att skriva den, hur var det att bearbeta den i huvudet innan du satte dig ner och skrev?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close