Jag har länge hållit mig undan ämnet ”att synas i sociala medier”. Framför allt för att det nästan alltid dyker upp åsikter om Camilla Läckberg och hennes marknadsföring.
Jag personligen tycker att hon är mycket skicklig i detta och eftersom jag är väldigt intresserad av sociala medier och nu även arbetar med det har jag naturligtvis studerat henne en tid.
Hon sysslar framför allt med Social Selling (googla på det!). En duktig efterföljare har hon fått i Sofie Sarenbrant som jag sett växa på flera sätt de senaste åren.
Till skillnad från Läckberg är den italienska författaren Elena Ferrante desto mer hemlighetsfull. Hon har blivit översatt till ett dussin olika språk, men ingen vet hur gammal hon är, hur hon ser ut eller var hon bor. Hon är som en litteraturens Great Garbo (med den skillnaden att vi visste lite mer om Greta) som gömmer sig undan media.
Det finns naturligtvis många olika åsikter om det är rätt eller fel att synas i medier och sociala medier. Är det rätt eller fel att marknadsföra sig över huvud taget som författare? Kan man inte bara ägna sig åt att skriva? För media har ju även ett pris som inte alltid är av den sort du vill ha.
Njae, en bok säljer sig inte själv. Det är den krassa sanningen. På ett eller annat sätt måste omvärlden få veta att boken finns. Sen är det naturligtvis upp till var och en att avgöra om det är boken som ska marknadsföras eller författaren, eller både och förstås.
Har du valt att ge ut din bok själv är det extra viktigt att du tänker över hur du vill marknadsföra din bok. Du är själv ansvarig för att hitta och kommunicera med din målgrupp helt enkelt.
Tidigare fanns bara alternativet att åka runt i landet och prata om sina böcker för att engagera nya och gamla läsare, men i dagens digitala samhälle sker mycket av den kommunikationen även via nätet. Det handlar inte längre bara om marknadsföring av själva böckerna, utan allt mer fokus ligger på att bygga upp och vårda ditt varumärke — alltså ditt författarskap — genom din digitala närvaro. Och det här skulle jag vilja säga gäller även den som har ett förlag bakom sig.
Du väljer själv hur just du vill göra. Men tänk igenom det ordentligt innan du fattar beslutet.
Här är två intressanta artiklar:
Många verkar uppleva det som lite fult både att vara stolt över det man gör, att berätta om det och att ta betalt. Om man arbetar som författare eller för den delen som konstnär. Den fattiga diktaren på Montmartre är fortfarande ”bäst”. Ska han få beröm eller en slant så ska han i alla fall inte be om det.
Samtidigt som man tar för givet att företag inom alla andra branscher gör reklam (när sa nån senast ”jag handlar inte hos ICA för de berättar både att de har ekokologiskt och vad de tar betalt) och tar betalt (handen på hjärtat, vore du inte rädd för att gå till en plastikkirug som jobbar gratis) eller vad sägs om att besöka hjärnkirurgen som blygt säger ”Nej, jag är säkert inte så bra på detta …”. Vi människor är allt bra lustiga djur, därför är det så roligt att skriva om oss 🙂
Så bra sagt! Dina exempel är helt underbara. För det är ju precis just så det är. Konstigt det där med anseendet för skrivandet. Min egen pappa skickades iväg för att utbilda sig till ingejör på Chalmers trots att det verkligen inte passade honom. När han slutligen vågade ta steget och hoppa av för att satsa på en karriär som journalist och författare var det mot hans föräldrar vilja – det var ju inget riktigt jobb! Och hur många författare har inte träffat på hängivna fans som berömmer deras senaste alster samtidigt som de frågar vad personen jobbar med. Öh ..
När jag själv började läsa kreativt skrivande på högskola och universitet möttes jag av konstiga (läs tråkiga) reaktioner när jag berättade för vänner att jag höll på med ett manus – va, ska duuu skriva en bok??? Man får stålsätta sig och det kan jag tacka min utbildning för, att den gett mig styrka och tro på att jag kan. Jag har ju faktiskt en fil kand i kreativt skrivande. Men det är verkligen lustigt att man gång på gång ska behöva försvara det man gör.