Författare har väl i alla tider varit de som står för det fria ordet. De som vågar säga sådant som andra inte vågar. De som tar strid. Men jag tycker ändå att även författare har en etik och moral att förhålla sig till.
Det är min rätt som författare att hämningslöst ta livet av min hatade granne, lärare, ex, medpassagerare eller för den delen chef. Men det ska göras snyggt. Med snyggt så menar jag att det räcker att jag som skriver vet vem jag avser. Det är även frestande att låta hatobjektet ana vem som avses, men snyggt blir det om det inte finns några bevis. Fult blir det om jag skriver ut de rätta namnen och beskriver personen i detalj.
För jag tycker det handlar om etik och moral, faktiskt. Jag har ett visst ansvar för det jag skriver och följderna det kan få. Att frångå fiktionen och låta de riktiga karaktärerna träda fram enbart för min egen vinnings skull tycker jag också är riktigt fult. Är det dessutom så att författaren spelar ovetandes om konsekvenserna av det den skrivit och inte har någon förståelse för omgivningens reaktioner, ja då tycker jag det är riktigt illa. För ingen är så omedveten och definitivt inte en författare.
Olle Sahlberg har skrivit en bok där han låter Åkesson mördas. Så synd att förstöra en bra historia på det sättet säger jag. För jag tror visst att historien är bra, idén i alla fall, men att använda sig av Sverigedemokraterna på ett sådant sätt är enbart uruselt. Tänk vad mycket roligare, intressantare den skulle kunna bli. Och framför allt så skulle den hamna i en bättre klass om han använt sig av ett fiktivt politiskt parti. Som visserligen liknade SD men som han för den delen inte behövde skriva sina läsare på näsan.
Varför skulle jag vilja läsa den här boken? Och vem är Olle Sahlberg? Ingen jag känner till och någon jag tappat respekten för redan innan jag läst något av. Jag kommer inte att köpa boken och jag sympatiserar varken med Sahlberg eller Sverigedemokraterna. Jag blir nästan förbannad när jag ser någon som inte har den där finkänsligheten och fingertoppskänslan få uppmärksamhet. Ja, nu fick han det av mig också i ren ilska. Och har han inte den känslan för etik och moral eller finkänsligheten jag efterfrågar, ja då tror jag inte han har någon kvalitet på sitt skrivande i övrigt heller.
Du som författare står för det fria ordet, du har rätt att strida och stå upp för din sak, men tänk också på att även du omfattas av en viss etik och moral. Ta livet av dina hatobjekt, låt dem byta namn med varandra, spärra in dem på mentalsjukhus eller gör dem arbetslösa. Men gör det snyggt!
Oj. Det var brutalt. Jag har inte hört om den boken ens. Känns som ett pr-jippo
Bra artikel even om jag inte kan hålla helt med. Jag känner inte till boken du skriver om, men den låter mer som polemik en literature, och polemik har sin plats (even om jag inte tycker särskilt högt om det). Ett annat problem med att använder sig av ”real people” är att vad man skriver blir så gammal så väldigt fort. Ett snyggt, väl skrivit fiktion har ett potentiellt mycket längre liv.
Mycket bra inlägg! Instämmer helt och hållet med det du skriver!
Kram Kim 😀
Håller med helt och hållet. Fiktivt som liknar hade givit mycket mer djup. Jag har inte läst boken men det låter bara plumpt. Jag tänker på hur Karl Gerhards ökända häst från Troja kunde få genomslag både förr och fortfarande idag. När sången förbjöds och han lät hästen stå på scenen med munkavle blev budskapet ännu tydligare. Både som litteratur och som protest funkar det bäst med finess.
Visst är det förresten underbart att kunna överväga mord i bokform på sina småfiender: den otrevliga karln i kön på ICA och såna. Tur att inte skatteverket har börjat klassa det som beskattningsbar fringe-benefit.
Ha ha, ja jag brukar säga det att det är författarens rättighet att ta livet av sina fienden eller på annat sätt utkräva sin hämnd. Inte bara en rättighet utan en underbar härlig möjlighet att göra upp utan fysiskt våld eller för den utan att den drabbade ens vet om det 🙂 Men för guds skull, berätta inte något för skatteverket eller någon annan myndighet *he he*