Det här med nätverkande är ju så himla kul.
En del kanske suckar högt när de hör ordet eller känner pressen över något de känner att de borde göra men inte hinner med eller kanske inte vågar. Det har jag full förståelse för, alla tycker inte om att prata eller ta det där steget att ta kontakt.
Själv ska jag erkänna att hur social och pratbar jag än är så visst är det en klump i magen som tynger varje gång jag måste ta kontakt. På telefon, live eller till och med via mejl. Och vet du, jag tror det är fullt normalt att känna så, att de flesta känner så, även om inte alla visar det.
Jag har en väninna vars hela verksamhet är byggd på nätverkande. Hon hade inte ens tänkt starta eget från början när någon tog kontakt med henne och bad om hjälp. Sen var det igång. Det pratades och pratades och den ena efter den andra tog kontakt tills hon hade så fullbokat att hennes dagar (och nätter) var fulltecknade.
Ser man på nätverkande så kan det faktiskt uppfattas som en aning komplicerat samtidigt som det egentligen är ganska lätt. Många gånger nätverkar vi faktiskt utan att riktigt tänka på det. Min mamma gjorde det varje gång hon skickade med någon saker som skulle lämnas vidare (eller hämtas) till någon annan. I julas nätverkade vi när svärsonen bad mig hjälpa hans pappa av och på tåget med rullator och packning när han skulle byta tåg i staden där jag bor för att skickas vidare till en annan son.
Den senaste veckan har vi varit med om ett riktigt roligt nätverkande
Då en busschaufför i Gävle ringer Gösta i Ljusdal för att fråga om han känner en person med samma efternamn. De känner varandra från tiden då Gösta också körde buss. Det visade sig att barnbarnet glömt sin jacka med nycklar på bussen och i fickan låg en SJ-biljett med hans namn. Gösta ringer sin son, som är min svärson, som sen ringer mig som bor i Gävle för att fråga om jag kan hämta jackan. Det gör jag förstås. Igår åkte jag till Uppsala och tog med mig jackan för att några timmar senare lämna över den till dess ägare på perrongen när han kliver av tåget från Umeå. Nä, jag åkte inte till Uppsala av den anledningen utan skulle dit och gratta min son som fyllde år och just då visade det sig att jackans ägare också skulle dit av helt andra orsaker. Där möttes vi och skrattade gott åt en berest jacka.
Det här är ingen ovanlig händelse i vår familj eller bland våra vänner. Jag kan berätta historier om framgafflar till en motorcykel som vandrat från hand till hand med start i Huskvarna för att sedan landa i vårt garage. Men många gånger så glömmer vi nog bort att det här är också nätverkande för inget av det här skulle vara möjligt om vi inte hade kontakter och använde dessa.
Höll ju på att glömma det viktigaste nätverkandet igår. Min faster fyllde 80 år och ja, sådant bör man ju komma ihåg men icke jag. Tack vare att en av mina bröder upplyste mig kunde jag slänga mig på nätet några minuter innan jag skulle iväg och skicka blommor via Flowerhouse. Tacka vet jag dessa fantastiska nättjänster! Ja jag pustade verkligen ut och sen skickade jag mess till resten av syskonen för att ge dem chansen att också komma ihåg.
Så egentligen behöver inte det här med nätverkande vara så svårt eller läskigt utan faktiskt riktigt roligt! Jag hoppas faster blev glad för buketten 🙂