Efter en helg med mycket intryck, förutom det där tågkaoset, så behövde jag en dag av bara tystnad. Det är sådana dagar som jag ger mig iväg till mitt andningshål, min plats för återhämtning, mitt eget lilla pepparkakshus. Då är det rätt tid att koppla bort och logga ut.
Där är det tyst. Det enda som hörs är lite vind i träden och fåglar som snackar. Går man in så stänger stockväggarna ute allt ljud och det är bara fläkten på konvektorelementet som surrar. Med en kopp varmt kaffe kröp jag upp i soffan och satte mig för att fortsätta skriva på min text, den som jag arbetade med på tåget. Miljön var precis den rätta eftersom en del av texten är inspirerat från den här platsen.
Ibland kan det vara så svårt att skriva om en text som jag redan haft klart för mig hur den ska vara och hur den ska sluta. Det tar tid eftersom jag måste tänka om, tänka bort och tänka annorlunda. I originalet dör en person men i den omarbetade måste han överleva. Bara en sådan sak. Jag hade löst hans försvinnande på ett väldigt bra sätt tyckte jag (he he) men nu måste han överleva men ändå försvinna.
Jag hade satt mitt mål att skriva en timme och det blev gjort sen var mina händer alldeles för kalla. Kanske lika bra det eftersom jag var tvungen att grunna på slutet. Väl hemma berättade jag lite kort för sambon om mitt dilemma,. Ja jag brukar inte göra det men döm om min förvåning när han kommer med förs
lag ett utmärkt slut. När och där man minst anar det dyker lösningen upp.
Ikväll är det vila och imorgon skriver jag klart novellen. Vad skriver du på just nu?
Jag läser igenom mitt vuxenmanus och stryker bort allt (det mesta) som inte för historien framåt. Jag längtar till att texten är redigerad såpass att jag kan leta testläsare. Och kanske efter det, leta en lämplig lektör.
Härligt! Fler som redigerar alltså. Det är nästan den tuffaste delen tycker jag för jag är så himla kritisk. Skriver långsamt och redigerar långsamt men så är det för vissa 🙂