Nya spännande möten

För snart nio år sedan fick jag möjlighet att köpa mig en liten stuga i Hälsingland. Jag gjorde som jag många gånger gör när det gäller stora saker i livet, jag ritade upp en tankekarta där alla mina önskemål fanns med. Eller så många jag lyckades komma på ska jag väl säga. Det ska väl erkännas att jag först efteråt insåg att jag kanska skulle varit lite mer tydlig i mina önskningar.

Önskningar och mål

Bland annat så skrev jag in att stugan skulle ligga max 7 km från tågstationen för att det skulle vara möjligt att promenera eller cykla om jag någon gång inte har bil när jag åker dit. Och mycket riktigt, stugan ligger 6 km från stationen och jag har flera gånger både promenerat och cyklat.

Jag skulle kanske varit lite mer tydlig i storleken på stugan för jag skrev ”en liten stuga” och jag ville att det inte skulle vara högre i tak än att jag kunde nå bra och måla det själv. Efter att ha renoverat diverse hus och insett att måla tak inte är så bra för min nacke vet jag vad jag pratar om. Och ja, det blev det verkligen. Min stuga är inte bara liten utan det är så lågt i tak att i princip alla slår i huvudet någon gång under sitt besök. Inklusive jag själv ska säga. Inte numera men det fanns ett tillfälle då jag slog i huvudet så mycket att jag trodde det skulle sluta med att jag låg avsvimmad innan jag lärde mig.

Otydligt men ändå bra

Med andra ord så är det nog bra om man är så tydlig som möjligt med sina önskemål. Samtidigt så kan jag säga att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att byta ut min lilla stuga. Det är dit jag åker för att andas ut, där jag får vara kreativ och där det aldrig är detsamma varje gång jag kommer dit. För saker flyttar på sig (bland annat huset) och har jag tur så kommer naturen väldigt nära.

Det har hänt att rävungar sprungit runt i trädgården, älgar möter mig i skogen på baksidan och för att inte tala om mössen som ständigt gäckar mig. Framför allt så är det nog fågellivet som är ger mig det mest spännande upplevelserna. Inte en utan flera hackspettar hälsar på året runt och även om Nötskrikorna inte är så ovanliga så fick jag ett år se en Nötkråka som är betydligt mer ovanlig.

Längtan efter lugn och kreativitet

Ibland är min längtan till stugan så stark att jag måste sätta mig i bilen och åka dit, om så bara för några timmar. För att få lugn, få andas i tystnaden och återhämta krafterna. Igår var en sådan dag då jag släppte allt och satte mig i bilen. Ute var det plusgrader och det gick inte att undvika att få vårkänslor i kroppen. Hade inte marken varit frusen skulle jag nog börjat härja i trädgården. Nu blev det en påminnelse om att jag bara skulle vara i nuet och istället stanna upp och se det som fanns runt mig, betrakta omgivningen i tystnad.

Min första tanke när jag hörde Nötskrikorna där vid skogskanten var att de verkligen inte har ett fint läte. De var flera stycken och efter en stund började jag fundera på varför de fortsatte och jag insåg att de var upprörda över något. Jag stod stilla och såg åt deras håll, försökte urskilja vad som pågick och till slut förstod jag att det var någonting i trädet. Först då såg jag den, pärlugglan som satt där på grenen, orubblig för deras mobbande. När jag gick närmare försvann Nötskrikorna men ugglan satt kvar.

Känslan att stå mindre än 10 meter från denna vackra varelse vad magisk. Länge stod jag där och våra blickar möttes. Så lugn, så trygg trots att jag befann mig så nära.

Det gjorde min dag.