För trettiotvå dagar sedan startade jag en utmaning att skriva i etthundra dagar. Den enda kravet är att skriva något varje dag, litet eller stort spelar ingen roll. Eftersom det alltid är roligt att göra saker tillsammans med andra så frågade jag om någon mer ville vara med. Vi blev 50 medlemmar. Något jag aldrig hade förväntat mig.
Varje dag rapporterar vi hur det går med vårt skrivande. Hur det går med rapporterandet är väl lite si och så men en tapper skara hänger kvar och även om någon missar att rapportera en dag så kommer de igen senare. Och huvudsaken är trots allt att de skriver. Många gånger är orsaken till att de inte har rapporterat just att det haft fullt upp med att skriva.
Mitt eget skrivande går lite upp och ner om jag ska vara ärlig. Ena dagen väller det fram och nästa kan jag sitta alldeles tom. Fullt naturligt dock.
Bäst går de dagar då jag stänger ner allt, mobil, internet, och sätter en timer på 60 minuter. Jag tycker 60 minuter är bra som start, vill jag när den tiden är ute skriva mer kan jag göra det ändå. Även om man inte har klart för sig vad man ska skriva så kan man alltid flödesskriva eller läsa igenom något man börjat på och försöka fortsätta skriva på det. Det finns alltid något och jag blir förvånad över hur jag kan lyckas få ur mig text trots att jag inte känner mig inspirerad just då.
Största skillnaden jag ändå känner redan nu efter trettiotvå dagars skrivande är att det faller sig mer och mer naturligt att sätta sig en stund varje dag. Hittills har jag skrivit ihop fem noveller och ett gäng blogginlägg. Att blogga är ju också att skriva.
Och det roliga med att ha flera med på utmaningen är att få läsa de andras korta små rapporter som inspirerar, ger nya tankar och idéer. Bland annat så har jag fått ta del av en idé att starta ett skrivarkafé i Göteborg. Minns jag inte helt fel så startar det väldigt snart. Inspirerad av det går jag själv i tankarna att starta upp något liknande här där jag bor. Jag vet att behovet finns, vet ett ställe som skulle vara perfekt men som inte är möjligt riktigt än. Vi får se. En tanke är alltid en början.
Förutom mina egna idéer så har min dotter just nu en massa idéer, alla involverar bebisar kan jag säga. Och delvis en mormor. Inte så konstigt kanske. Och som gammal dagisfröken så plockar jag förstås fram allt det där som ligger i bakhuvudet i ett av de där facken och plötsligt hör jag mig gå omkring och nynna på barnsånger.
Barnsånger, ramsor och sagor. Jag hade kanske inte tänkt ge mig in på de där delarna riktigt än. Mitt barnbarn är ju knappt två månader men ja, inspiration och sånt styr jag inte riktigt över. Sånt som ligger undangömt kommer fram bara någon trycker på rätt knapp.
Så är det!
Jo du har rätt. Skrivcaféet börjar nästa onsdag 17 februari. Önska mig lycka till! Tack! Hoppas de kommer några i alla fall, så jag inte sitter där ensam.
Lyckat till! Önskar att jag kunde göra dig sällskap 🙂
En riktigt bra idé! Man skriver ju oftast ändå, varje dag, men med denna utmaningen kan även de få skrivfria dagarna få vara med på ett hörn och kanske rentav få sig en novell till livs.
Jag brukar tänka att om jag inte har något att skriva så kanske jag hör något som kan vara värt att skriva ner. Något som kan vara användbart vid senare tillfälle. Som det jag hörde häromdagen på radio och snabbt slängde mig över ett papper. Mannen som intervjuades på radior sa ”Som min mamma sa: Ångra är den feges lott, bättre göra brott på brott” Och det här var sagt av en man som är anklagad för svindleri! Att ha den repliken i huvudet när man jobbar fram en karaktär kan bli nog så spännande för det finns mycket utrymme för spekulation.