Jag satte mig ner för att göra en sista handpåläggning på det manus som ska lämnas in på Linnéuniversitetet. Den slutgiltiga versionen alltså.
Då infann sig en känsla av något som jag inte hade räknat med – det tog stopp. Jag orkar inte se det mer, orkar inte läsa, känner mig klar, färdig, finito. På vissa sätt är det en skön känsla och säkert fullt naturlig. Men det känns också konstigt. Prestationen sätter sig på axeln och undrar om jag verkligen borde vara nöjd med det där.
Det frågade mig lärare oss – om vi var nöjda med våra texter. Jag svarade ärligt att jag just nu är nöjd men att jag säkert senare skulle kunna tänka mig att ta upp den igen och göra något större av det hela. Men just nu är jag tömd och hittar inte mer att fylla på med.
Ja, jag gjorde några små korrigeringar, nåt ord som fick stryka på foten, men i övrigt blev det enbart formalia. Sen skickade jag in en fil döpt till ”slutgiltig version”. Så är det.
Det här gjorde jag på tåget i morse och samtidigt kom en tanke till mig om att kanske våga ta ett steg till och vara lite modig. Modig nog att låta min familj – alltså den stora med syskon, syskonbarn osv – få ta del av min text.
Ibland behöver man vara lite modig. Kanske är det dags att prova de vingarna också – kanske …
Har stopp just nu, eller motigt i alla fall med bok 2. Tror det är en klassiker att möta stopp å tvivel.
Kram
Susan
Jag har funderat på det där med ångesten och motståndet som många gånger uppstår när man ger sig in på bok nummer 2. Jag förstår den. Men den måste besegras.
När jag började Kreativt skrivande III så var det med tanken att fortsätta på det manus jag påbörjat. Men så blev det inte för vår lärare ville att vi helst skulle påbörja ett nytt arbete. Alltså bestämde jag mig för att skriva en långnovell. Jag kunde ha valt att skriva ett nytt manus för en roman och sen bara haft ca 50 sidor för examinationen men jag beslutade mig alltså för en långnovell för att jag ville skapa ett arbete som skulle vara klart när kursen var klar. Nu så här i efterhand inser jag nyttan med det hela. För det här blev min ”bok nummer 2” (även om det nu bara blev en novell).
Det har varit riktigt svårt, trögt och ångest om vartannat. Jag ska erkänna att jag inte alls är lika nöjd som med mitt första manus men jag är nöjd över att jag slutfört det och pedagogiskt så tror jag att det bidrar till att jag fått en förståelse för det här med motståndet för att skapa nummer två. Man måste helt enkelt tvinga sig, pressa sig och sätta deadlines. Vilket man får på köpet när man går en kurs 🙂
Sen tänker jag – om jag nu faktiskt fått högsta betyg på den här kursen med ett manus som jag själv inte tycker är lika bra som mitt första, vad betyder då inte det?!
Om du vill att din dröm ska bli verklighet ska du lämna över din text till de som är dig närmast. De är ärliga och säger vad de tycker och tänker. Det är bra att få respons från dem. Nästa steg är förlag!
Önskar dig lycka till!
Tro på dig själv!
Kram Kim
Ja du har nog rätt. I början tror jag inte man ska lämna till sina närmaste men när man har kommit till det läge där det är i princip klart så kan nära och kära vara bra testpersoner. Nu är det så att just den här texten är ”känslig”. Den är på många sätt självbiografisk och avslöjar en del. En del som kanske bara just min nära familj förstår och känner igen sig i. Det är anledningen till att jag känner att jag måste vara modig om jag låter dem läsa. Samtidigt så har jag en så fantastisk familj som är väldigt tolerant och tillåtanden att jag tror just de klarar av att läsa. Texten var från början ett experiment för att våga ta ut svängarna och våga avslöja.
Men jag tror också att våga låta dem läsa är ett steg i utvecklingen och kommer att vara bra för mig oavsett hur de reagerar. Jag står för min text. Den är min. Min version och min berättelse så som jag ser den.
För allt man skriver måste det ju till slut finnas en sista version. Så man kan börja skriva på nåt nytt. Sen kan man öppna den sista versionen och göra en ”ännu sistare” men det är en annan historia-
Bra där!
Den här texten är en långnovell men en kursare sa till mig att det här skulle jag kunna utveckla till en roman. Jag har haft tanken men inte riktigt sett hur förrän jag hörde någon annan uttala orden. Så det är nu min tanke, att låta den ligga till sig medan jag skriver klart det andra manuset och sen ta upp det igen för att bygga vidare. Skriva ”ännu en sista version” men mycket längre.