Namngivningens dilemma
Just då när man får den där idén till sitt bokprojekt är lusten och entusiasmen som allra högst. Då ser man knappast några andra problem för att skriva än att hitta tiden att sätta sig ner. När man väl sitter där och börjar, det är då de kommer krypandes längst med golvlisterna.
En sak man ställs inför är det här med namn. Att döpa sina karaktärer är som att döpa sina barn, fast den här gången är man helt ensam om beslutet. Tror man i alla fall. Det svåra är ju att inte bara döpa den där karaktären som man tycker väldigt mycket om utan även att döpa en karaktär som är mindre trevlig. Den som får rollen som ond, elak, psykopat eller kanske bara allmänt otrevlig.
Mitt första namnproblem var den på min huvudkaraktär. Hon vägrade presentera sig fastän jag redan kände henne så väl. Så hon bytte namn gång på gång. Lena blev Linda, Linda blev Tova, Tova blev Linda igen. Inget av dem dög. Men jag fortsatte och använde dem som arbetsnamn tills hon faktiskt en dag kröp fram och erkände vad hon egentligen hette. Jag fick även en bra förklaring till hur hon fått sitt namn och sedan dess har vi båda varit väldigt nöjda och överens.
Då började nästa karaktär trilskas. Han har fått sitt namn efter en person som jag en dag blev väldigt irriterad på. Som en hämnd skulle man kanske kunna säga. För så får man göra. Ett betydligt snällare sätt att hämnas på än handgripligheter. So far so good. Kan man tycka.
När denna karaktär började ta form och plats i min historia upptäckte jag plötsligt hur många i min omgivning som hade samma namn som honom. Och dessa personer var inte alls sådana som jag inte gillade, tvärt om, det är väldigt trevliga. Dessutom väldigt många fler än jag hade klart för mig. Jag som trodde att jag bara kände en person med detta namn upptäckte nu att jag kände fem och av dessa fem var det alltså bara en jag inte tyckte om. Han har dessutom skärp till sig på senaste tid och jag har börjat omvärdera vår relation.
Tro nu inte att det bara är att byta namn. Nej nej, den här karaktärens namn har även den fått en liten presentation i texten. En presentation som jag är ganska nöjd med. Byter jag namn måste jag alltså ”kill my darling” eller hitta något likvärdigt. Så jag låter honom behålla det här namnet ett tag till. Lösningen brukar dyka upp när man minst anar det. Eller så får jag ta smällen när dessa trevliga personer i min omgivning upptäcker att jag svärtat ner deras namn. Å andra sidan kan det hända att de inte ens kommer att läsa min bok.
Enklaste namngivningen var den på katten. Av någon anledning var det så självklart namn. Det bara kom ut av sig själv. Och det är inget av de namn som någon av mina katter haft. Det är ett alldeles eget.
Det jag slåss mest med nu, som verkligen ställer till det, är namnet på bokprojektet. Jag har hela tiden haft ett arbetsnamn, något som dök upp en dag när jag satt i bilen på väg till jobbet. Jag var otroligt nöjd med mitt val. Stolt tror jag till och med. Tills min dotter kommenterade att hon fick en känsla av new age. Något jag inte hade haft en tanke på eftersom jag själv hade helt andra saker i tankarna.
Men hon har ju helt rätt. Och jag inser att om jag inte byter titel kommer jag att missa en hel del av mina tilltänkta läsare. Bara för en titels skull. För det är ju så att vi oftast ser på förpackningen innan vi köper. Första intrycket är viktigt. Jag förstår dessutom mer och mer att mina kurskamrater och min lärare fått fel intryck när de läst min text. Titeln påverkar hur man läser och är mycket viktigare än man först tror.
Nu ångrar jag att jag över huvud taget satt en titel på min text. Det är en viktig lektion jag lärt mig. En arbetstext bör inte heta mer än kapitel 1, 2 osv. Inte bara för de som läser utan även för dig själv. Däremot så tror jag att ett citat, ett ord, en bild eller något liknande kan vara bra att ha för sin egen del. För att försätta dig i rätt stämning, styra in dig på rätt väg.
Mitt ord är varg. Det jag då ser framför mig är ett vargens slanka kropp, två glimrande ögon med både hot och trygghet i blicken och smidiga rörelser. För mig symboliserar vargen inte alls någon new age, även om den säkert gör det för andra. Min titel däremot kommer att få ett helt annat namn.