Jag minns än min farmor och den sorg jag kände när ålderdomen satte stopp för ett av hennes största intressen i livet – att läsa böcker. Det finaste jag har som minne från henne är boken ”En vandring i solen” av Slas. Den lånade hon ut till mig och var väldigt noga med att den måste lämnas tillbaka. Hon fick tillbaka den då. Många år senare, när farmor var borta, hamnade den i min egen bokhylla.
Älskade farmor
Det tragiska var förstås att hon inte bara blev äldre utan att synen blev sämre och sämre. I början av 80-talet fanns inte den möjligheten till ljudböcker som finns idag. En dag hände det där som inte är helt ovanligt på boende idag, hennes glasögon försvann. Troligtvis var det någon annan boende som tagit fel. Där och då blev det stopp för hennes läsande. Att hon blev mer och mer förvirrad kanske var det bästa som just då för jag tror inte att hon förstod riktigt vad som skett.
Jag och mina händer
Mina viktigaste verktyg är förstås också synen men framför allt mina händer. Det är med mina händer som jag skriver varje dag, i mitt arbete och i mitt eget skrivande. Med den vetskapen kan man tycka att jag borde vara extra försiktigt och uppmärksam. Men icke. Tror inte att jag är ensam om att jag ”ska bara” träder in och den där andra kloka delen av mig får skrika sig hes då jag inte lyssnar på den.
Vad som var anledningen när det började i höstas vet jag inte. Det finns ett svagt minne av att jag bar något på fel sätt (kan ha varit ett barnbarn) och sedan knäckte till handen. Min teori är att det är en gammal skada från när jag körde ner motorcykeln i diket. Oavsett så gör det ont.
En gång är ingen gång ..
Då, i höstas, såg jag ändå till att ganska så snabbt införskaffa mig ett bandage och linda handen. Efter en vecka var det betydligt bättre och ytterligare en vecka så var ordningen återställd. Med den erfarenheten borde jag förstås snabbt som attan lindat handen igen då det återkom lagom till jul.
Min ursäkt är att julhelger betyder mycket fixande och trixande i köket och då är ett bandage väldigt opraktiskt. Men ju längre julhelgen gick desto ondare fick jag och till slut blev det olidligt. Då äntligen lyssnade jag på signalerna och tog fram det där bandaget igen. Sen att det inte stoppade mig från att ta mig an en klättervägg är väl en annan historia. Å andra sidan så ska man klättra med benen och inte händerna så det var ett effektivt medel på så sätt. Det satt där som en påminnelse.
Hinder i vardagen
Det onda har på inga sätt gått över och jag slarvar fortfarande med att linda handen. Helt enkelt för att ett bandage är väldigt bökigt, båda att få på och när det väl är på. Så nu sitter jag här och funderar på om det kanske ändå inte vore fel att köpa ett sånt där handledsstöd istället. Fördelen är förstås att det lätt att ta av och på. Om jag nu kan lista ut vilket som är bäst och vilken storlek jag ska ha. Nä nä, tro inte att det här lätt.
Så mycket att välja på
Jag har kollat runt lite här och där. Framför allt är det olika apoteket förstås som har några av olika sort och i olika prisklasser. Hittade det här handledsstödet på apohem men det kanske är för långt och frågan är vad det då gör med rörelsefriheten som behövs när jag skriver.
Så då hittade jag ett litet mindre och smidigare Rehnband handledsstöd på Apoteket AB som åtminstone har ett namn som känns rätt. Samtidigt så har jag inte ont i själva handleden utan på sidan av handen och ska jag lägga pengar på det här vill jag ha rätt stöd.
På Kronans Apotek finns det ett handledsstöd med skena som faktiskt ser ganska smidigt ut men kan skenen bli ivägen? Risken finns att jag i slutänden hamnar i en situation där jag beställer mer än ett för att jag inte är nöjd med det första och ja … det kan bli onödigt dyrt.
Om det är någon av er läsare som har bra tips så tar jag tacksamt emot dem för den här världen är alldeles för okänd för mgi. Tills den dag jag bestämt mig för hur jag ska göra fortsätter jag nog att krångla med bandaget (som är klumpigt och får mig att skriva fel hela tiden). Helst av allt vill jag förstås att det här går över. Fort tack!
