#blogg52,  Allmänt

Med näsan in i väggen

Anna på trallenDet här inlägget har ingenting med sociala medier eller skrivande att göra, men jag skriver det ändå, för att det är viktigt.

För femton år sedan dog min pappa. Saknaden efter en pappa som aldrig var närvarande blev så definitiv. Och den saknaden och sorgen blev så stor och tung att jag med en relation och omgivning som inte tillät mig att sörja ganska snart var uttömd på krafter. Jag förstod att något inte stod rätt till när jag knappt orkade upp för trappan och när jag försökte ställa syltburken i tvättmaskinen. Jag hade tur den gången och lyckades vända innan det gått för långt. Men det kostade ändå en hel del att så tvärt ändra på min tillvaro.

Därför, med den erfarenheten jag har, var jag fullt medveten om vart jag nu var på väg. Att vara medveten är ändå ingen garanti. Goda råd som ”ta det lugnt” och ”var rädd om dig så att du inte bränner ut dig” är vänliga, omtänksamma men gör egentligen ingen skillnad. Det gör ingen skillnad om man inte själv förstår vad orsaken är. För den är inte alltid samma och den är olika för olika personer.

För det är inte alltid lugn som är det rätta svaret. Ibland kan det helt enkelt vara något annat som är det som drar ur energin. För någon kan ett aktivt liv vara det som ger energi och ett för stilla och lugnt liv det som drar ur energin.

Tillbaka på jobbet efter semestern insåg jag ganska snart att jag inte var mitt rätta jag. Så jag drog ner på arbetstakten och tänkte att det kanske skulle göra saker bättre. Men det är inte alltid mängden arbete som är problemet, det kan lika gärna vara arbetsuppgifterna.

”Inte ens en elefant kan bära hur mycket som helst på en gång” sa min dotter.

Jo jag är en superkvinna med enorma krafter, men just nu har de tagit slut och jag blev tvungen att erkänna det både för mig själv och min omgivning. Det är verkligen inte lätt. Samtalet till vårdcentralen var något av det svåraste jag gjort, för hur berättar man i telefon att man inte längre räcker till? Och hur klarar man av att svara på frågan ”hur mår du?” utan att fördämningen brister?

Varje gång jag tänker att det här är nog bara en förkylning måste jag påminna mig själv om alla dessa mornar då tårar rinner utan någon som helst annan anledning än att min kropp är så trött. För det här är och har varit en kamp mellan mig och min kropp där jag har sagt att det här klarar jag, i alla fall ett tag till, medan kroppen tagit till den ena åtgärden efter den andra som motargument. Mentalt ser jag inga som helst problem så varför är då kroppen så trött? Varför gråter jag, känner mig febrig och mår illa?

Min hjärna har tagit till en lustig försvarsmekanism, för det som är roligt har jag inte så svårt att klara av eller komma ihåg. Så som alla saker som skulle packas med till syskonträffen i helgen. Jag har nog aldrig någonsin kommit ihåg precis allt som ska med och var klart förvånad. Men sådant som är tråkigt och som kräver att jag måste sätta mig in i och ta reda på, även fast jag egentligen inte har nån lust, det glömmer jag bort och måste gång på gång sätta mig in i igen och igen. Frågar någon mig vad jag gjorde kan jag inte svara för jag kommer inte ihåg. Det här tömmer mig på krafter.

Jag har inte gått in i väggen men jag står och trycker näsan emot den. Och det är min lycka för i och med att jag tog beslutet att sätta stopp här (tack min älskade dotter!) kan jag nu äntligen se till att det vänder, innan jag är totalt utslagen.

Nu har jag stängt av allt som har med arbete att göra och jag måste nu försöka trassla ut och ta reda på orsaken till mitt tillstånd så att jag kan göra något åt det. Jag har redan börjat förstå en del som jag nog inte velat se eller snarare tänkt att jag kan stå ut med – det är ju bara ett litet tag till.

Och det knasiga i allt det här är att jag har de bästa arbetskollegor man kan ha, en fantastisk arbetsplats och ett himla roligt jobb. Ja, förutom några små detaljer då. Men tydligen kan även detaljer vara nog så viktiga.

BjörktopparnaNu lägger jag mig ner på trallen och ser upp mellan björktopparna. Tar en tur ut i min älskade skog och drar in dofterna av mossa, löv, svamp och gran. Jag har inte tappat förmågan att njuta av det som finns runt mig och jag kan skratta åt en knasig fågel som härmar katten. Att jag åker till min lilla stuga och andas betyder inte att jag rymmer hemifrån. Jag gör det för att jag vet att det är en plats där allt annat ställs åt sidan och jag kan bara vara, utan krav.

Här stannar jag nån dag och lyssnar på knäppande element, knorrande kylskåp, spinnande kattern och tystnaden. Allt annat får vänta.

11 kommentarer

  • Kim M Kimselius

    Först och främst vill jag ge dig en bamsekram <3
    Blev så berörd av ditt inlägg. Miste min älskade far för några månader sedan och allting har liksom gått sönder inom mig. Jag är inte riktigt jag längre. Jag känner igen mig i det du beskriver, men än så länge vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig hur det. Men jag kommer säkert på ett sätt.
    Många säger att jag inte ska skriva så många böcker, utan ta det lugnt, men det är just skrivandet som får mig att må bättre och hundpromenader och yoga.
    Jag hoppas jag hittar en lösning och jag hoppas innerligt att du kommer att må helt bra.
    Många kramar Kim

    • Anna Hellqvist

      Tack Kim, jag är en superkvinna så jag kommer att bli bra igen, det behöver bara lite tid.

      Då, när pappa dog, befann jag mig också i den där känslan av att inte veta hur jag skulle klara av det. Efter ett halvår insåg jag helt enkelt att jag inte klarade det i den situationen som jag var. Jag tror på att svaren vi behöver alltid finns runt oss bara vi är uppmärksamma. För mig var det en präst som dök upp på en föreläsning på högskolan och presenterade sig. Jag är inte kyrklig, har till och med gått ur svenska kyrkan, men det jag såg i henne var en person som jag skulle kunna lita på och det var just vad jag behövde. Så jag tog mod till mig och gick fram i pausen. Det enda jag lyckades få fram var ”jag behöver nog prata med dig” innan orden fastnade i tillbakahållna tårar. Hon svarade kort – kom till mig på onsdag klockan XX så tar vi det då. Det var precis vad jag behövde. Sen satt jag där en gång i veckan och grät, berättade, grät och lyssnade. Hon var helt fantastisk och tog mig igenom sorgen på ett så fint sätt, utan att blanda in nån tro, bara genom att lyssna och tolka drömmar och tankar.
      Så mitt råd är – hitta någon du litar på och som inte står dig för nära (det är lätt att prata sönder dem) och tillåt dig att sörja, vara arg och inse att om du gör saker du inte brukar så är det helt okej, det ingår.
      Just det, en sak jag lärde mig var att ”du blir starkare för varje kris” INTE svagare! (som min pappa trodde).

      • Kim M Kimselius

        Stort tack för din kommentar Anna. Vad fint sagt av din pappa. Min pappas ord var ”Allting är möjligt” och med de inom mig vet jag att jag kommer att ta mig igenom det här. Bara gården blir färdigröjd och såld så jag kan pricka av ännu en punkt på bearbetningslistan.
        Kramar <3

        • Anna Hellqvist

          Min mamma lärde mig att ingenting är omöjligt. Hon var en fantastisk kvinna med ett underbart driv. Lite väl modig ibland kunde väl vi barn tycka (kunde bli pinsamt) men väl värd att beundra. Det är hon som gett mig den styrka jag har och även om hon inte längre finns med oss så påverkar hon fortfarande oss som är kvar.
          Skickar en bamsekram tillbaka till dig och behåller den jag fick i mitt hjärta 🙂

    • helena jönsson

      Vill bara säga ett stort TACK för detta rörande inlägg. Känner igen mig i mycket av det. För mig var det tre missfall, influensa, flytt och trassligt privatliv som tog mig i sitt stora gap. Sorgen var total att inte få egen familj och samtidigt flytta så långt ifrån ursprungsfamiljen. Att man inte lyssnade på sin kropp när den sa ifrån. Man ville ju lyckas och längtan att få bli en i ”gänget” ropade högt och tydligt inom mig. Med så många misslyckanden bakom sig, så var längtan obeskrivlig att få känna gemenskap, lycka och kärlek. Väggen kom med en rejäl krasch och jag var inte ens ett uns av den jag trodde att jag var. Identiteten blir söndersmulad och tillintetgjord, man känner inte igen sina reaktioner eller känslor. Tårar sprutade för ingenting och ilskan, eller snarare frustrationen över en förlust av sitt eget jag, den var makalös. Inget stämde längre och allt man orkade var att gå mellan sängen och soffan. Jag kämpar än idag med att ta mig till mitt rätta jag, efter fjorton år. Ibland känns det som detta aldrig tar slut, men oftast nu så har jag hungern att få bli ”frisk” igen och klara av vardag, jobb och relationer. Massa bamsekramar till Dig och alla er som kämpar liksom jag.

      • Anna Hellqvist

        Åh vad bra skrivet av dig! Tack för att DU delade med dig. Jag vet ju att det tar lång tid att komma tillbaka och är därför glad att jag stoppade här innan jag brakade igenom. Samtidigt så är det också riskfullt för jag har lite svårt att tro att det inte är något annat än en liten infektion och att jag ska vakna och vara ”som vanligt” i morgon. Men jag är så trött på att vara ledsen. För ingeting. Eller jo, det är ju faktiskt för någonting – jag är ledsen för att min kropp är så slutkörd.
        Tack för bamsekramarna – av kramar blir man både varm och utvecklas! Så varma kramar tillbaka till dig.

    • Anna Hellqvist

      Tänk vad enkelt det skulle vara om det var samma orsak för alla. Men tyvärr så är det inte så. Inte ens för en person som drabbas två gånger är det samma orsak båda gångerna.

  • Anna Helgesson

    Vad säger man? Nää … Bravo! …. Stackare … Äntligen! …. Jaså ….
    Jag säger: Fy Fan! Så många kvinnor! Jag säger : Varför måste det bli så här?

    Massor av kramar till dig Anna. Jag undrar så mycket men behöver inte veta.
    Här har du i alla fall en som gärna lyssnar. Om du behöver det.

    • Anna Hellqvist

      Jo jag har tänkt mycket på dig Anna och du är en av dem som visste om mitt läge. Du är ett stöd bara där 🙂

      Den viktigaste frågan jag måste ställa mig är Varför? Var är orsaken? När jag hittar orsaken kan jag behandla den. Nu är det väl helt enkelt en kombination av flera saker men det som satte spiken i kistan börjar jag långsamt förstå. Förstå men ändå inte. Och kanske det svåraste – hur kunde jag tillåta det?

      Vi borde skriva en bok ihop!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close