Böcker,  Skrivande

Mamman och de vilda barnen

Igår fyllde mitt lilla barnbarn 1 månad. Och han växer så det knakar. Helt otroligt vad ett litet liv kan föra med sig mycket. Jag för min del känner redan nu hur de där historierna om Riddar Richard och alla de där om Kanins äventyr som mina barn växte upp med börjar pocka på igen.

Läsa för barnJag började läsa tidigt för min dotter. Den första ”riktiga” boken var Mamma och vilda bebin som vi började läsa när hon var ett år. Att rimma är ett så fantastiskt bra verktyg för att få en liten knatte att vara intresserad och det tillsammans med underbara bilder kan väl inte bli bättre. Vi betade av den ena Vilda bebin efter den andra. Rim är lite som att sjunga.

Och sjöng gjorde vi.

 

sjunga för barn

 

Sångboken, Min skattkammare, blev senare en av hennes favoriter. Jag var gravid med lillebror så det passade perfekt att dottern och jag kröp upp i sängen och sjöng igenom boken. Jo, det var så vi gjorde. Vi tog sida för sida och sjöng alla sånger vi (dvs jag) kunde melodin till.

Eftersom barn tycker om att repetera så sjöng vi dag ut och dag in. Att lillebror trivdes där i magen är jag säker på. När han sen kom fram var det storasysters röst som han lyssnade mest efter. En av hans första dagar hemma låg han i babyliften på köksgolvet medan vi andra åt lunch. Storasyster pratade på i vanlig ordning som hon alltid gjorde då vi plötsligt hör ett kvitter från golvet. Jag har aldrig tidigare hört, och aldrig efter, en bebis ge ifrån sig ett sådant ljud. Jag tror att han helt enkelt blev så exalterad av sin systers pladdrande och sjungande.

Samtidigt som dottern blev ett år gick vi med i Barnens bokklubb och hade alltid nya härliga böcker hemma. Behöver jag säga att mina barn alltid haft ett väldigt bra språk?

Men jag läste inte bara böcker för barnen, vi berättade också historier tillsammans.

Visst hade vi kassettband (ja så gamla är mina barn) i bilen när vi reste men det hände lika ofta att vi stängde av och berättade egna historier. Speciellt när vi reste mellan Linköping och Norrköping för där blev alltid spelaren lite överhettad och tuggade i sig kassettbandet.

Historierna vi berättade i bilen handlade oftast om Riddar Richard (en viss koppling till sonen där ja). Jag började berättelsen och sen byggde vi på det tillsammans. Äventyr förstås om en väldigt modig person.

Men vi hade en annan liten filur i familjen som också var ute på äventyr – Kanin! Min dotter fick en gosekanin när hon var 8 månader och naturligtvis blev det även en kanin för sonen så småningom (efter diverse försök med nallar och ankor). En av de berättelserna som vi alla tre kommer alldeles speciellt ihåg är berättelsen om Kanins äventyr på Skansen.

Kanins första äventyr började …

Det var en varm och skön dag i början av sommaren då vi hade bestämt oss för att göra en tur till Skansen (vi bodde i Stockholm då). Dottern tjatade om att få ta med sin dockvagn och en stressad mamma gav till slut upp kampen och sa okej med förbehållet att hon skulle själv vara ansvarig och släpa runt på den. Som den bestämda sexåring hon var lovade hon dyrt och heligt att göra detta. Det var då lillebror kom på den smarta idén att hans kanin skulle få följa med.

Iväg for vi med dockvagn och kanin. Allt gick bra, dagen var perfekt med picknick, fint väder, lagom med folk … tills vi var på väg ut genom grindarna för att åka hem. Det var då vi upptäckte att kanin var borta!

Den som har barn med ett gosedjur som betyder allt i världen förstår vilka tankar som for genom mitt huvud – hur ska jag förklara att kanin kanske aldrig mer kommer tillbaka? Vi kunde inte göra annat än fråga i informationen om någon snäll person hade hittat en handdocka som var en gråbrun kanin men som mest liknade en bäver efter en lite misslyckad operation av öronen (de hamnade lite för långt ner).

Hur stor tror ni chansen är att få tillbaka kaninen?

Bearbetning ”förklara för sonen att ankan kanske måste ta kanins plats” påbörjades medan vi gick med tunga steg mot parkeringen. Sonen var nog snarast i chocktillstånd. Han var knäpptyst.

Då! Kommer en vakt springandes efter oss och berättar att man har hittat ett gosedjur av något konstigt slag borta vid bergbanan. Den beskrivningen stämde ju in perfekt på våran kanin och ja, jag kan bara säga att dagen var räddad.

Tills mina små skyddslingar ska sova och deras mamma sätter sig ner i rummet för att berätta historien om Kanins äventyr på Skansen. Allt börjar bra och de ligger tysta och lyssnar fram till momentet då sonen och kanin åker upp i bergbanan. De sitter fascinerade och ser hur bergbanan sakta klättrar uppåt. När den stannar på toppen reser sig alla upp för att kliva av. Alla utom kanin som sitter kvar på sätet, bortglömd, och ropar ”Richard, glöm inte mig!”. Men ingen hör …

Från min sons säng hört ett ljudligt snörvlande. Åh nej! Vad har jag gjort. Det stack till rejält i mammahjärtat. Den kommande halvtimmen (eller var det en timme) gick åt för att vända på tråkigheterna och göra det hela till ett roligt äventyr för kanin. Jodå, kanin fick faktiskt följa med Skansenchefen, som då var Hasse Alfredson, runt i parken och hade en riktigt rolig dag tills han började känna sig lite trött och längtade hem till sin Richard.

Den historien glömmer aldrig mina barn. Inte jag heller. Även om det gått nästan tjugotre år sen dess. Och nu när mitt lilla barnbarn är här kanske det är på tiden att få ner historien på riktigt, med bokstäver och allt.

Vad mitt barnbarn har fått för present av sin mormor? En gosekanin såklart! Mormor, Arvid och kanin ska ut på äventyr.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close