Efter tre års utbildande i skrivandets konst har man nog till viss del blivit lite skadad. För under de här tre åren har vi ständigt arbetat med att ge varandra respons. Det innebär att vi har läst, reflekterat, kommenterat, kommit med förslag på förbättringar och så vidare. Det har tidvis varit tungt, det ska erkännas, men jag vet att lika glad som jag blir över responsen från andra, lika glada blir de. För det är det som utvecklar mig i mitt skrivande. Både att skriva och att granska andras skrivande.
I måndags läste jag ut boken ”En man som heter Ove”. Jag gillade den, det gjorde jag. Men (som Tony Erving säger) den kunde varit bättre. Flera gånger kom jag på mig själv att jag så gärna hade velat korrläst boken innan den gavs ut. Missförstå mig inte, jag påstår inte på något sätt att jag är så mycket bättre, eller att jag på något sätt står över andra. Inte alls. En vän sa ”vi vanliga människor ser inte det du ser, vi ser historien”. Helt fel hade inte min vän för det jag ser stör lite upplevelsen av historien för mig. Men det är inte kritik mot författaren och boken i första hand som det handlar om. Nej, det handlar bara om en sak, det jag ser är hur den här historien skulle kunnat bli mycket bättre. Inte bara bra.
Nu hade kanske Fredik Backman både en och annan korrläsare, det vet jag ingenting om men då har även dessa läsare missat några saker. Jag tänker nämna några av dem här, inte som kritik mot Backman utan som en hjälp till dig som skriver.
Att upprepa något i en bok kan ha en viss mening. Som att upprepa en rutin som någon har. Jag till exempel kliver på tåget, tar av mig jackan, plockar fram termosmuggen, slår upp datorn och loggar in. Varje dag. Upprepar jag en sådan rutin i min historia kan det vara ett sätt att förstärka en känsla, ett beteende. Ove till exempel går upp och kokar kaffe, sen går han ut på sin morgonrunda. Det är ett karaktärsdrag som han har. Den sortens upprepande behöver man inte låta bli för det har en mening och en charm. Det man däremot måste se upp med det är när man till exempel hittat en bra formulering och sen ”glömmer bort” att den redan är använd och använder den igen vid ett senare tillfälle. Även den gången kan den funka men, den måste omformuleras en aning för annars är det lätt hänt att det känns som om författaren har klippt och klistrat. Tyvärr var det här något som hände i Backmans bok och där redaktören/korrläsaren borde ha upptäckt och sagt till.
En annan sak – om du inte vet hur man dyker, ta då reda på allt du kan om dykning eller skriv låt bli att skriva om det. Kanske till och med prova på för att kunna utgå från den egna känslan och erfarenheten. Detta gäller naturligtvis inte mord! I Backmans bok finns inget om dykning men väl en katt. I en historia som ger en sån känsla av verklighet är det inte okej att slänga in en katt som beter sig på ett sätt som en katt aldrig kan göra. Ja, jag är kattmänniska och det är uppenbarligen inte Fredrik Backman. Hade det varit en science fiction eller en historia som var lite verklighetsfrämmande då skulle jag köpt det. Så var nu inte fallet. Som exempel: ”Katten såg ut som om den förbannade det faktum att den inte hade några träskor att kasta tillbaka” eller ”Spottar ut lite snö ur munnen” – jag har levt med katter i över tjugo år och aldrig!!! sett en katt spotta jag tror inte heller att en katt ens tänker tanke att kasta något. Verkligen synd tycker jag.
Sen har vi något av det allra viktigaste i en gestaltande berättelse – show don´t tell – visa hur någon känner det skriv inte ut det. Låt personen visa med sina rörelser och sina repliker eller tankar hur den känner det. Skriv inte ”han såg ledsen ut” om det nu inte är någon som pratar om en annan person förstås. Och framför allt skriv inte ”katten ser förstås lite ut som om den tänker ifrågasätta varför Ove …” (ja nu blev det katten igen) utan beskriv istället hur blicken ser ut, hur ser katten ut, sitter, ligger, går oroligt runt, stryker längs väggen, ger ifrån sig ett ljud, hoppar upp på bänken, sätter klorna i Oves fötter. Ja vad som helst utom att skriva ut exakt vad jag som läsare ska tänka, låt mig få känna och uppleva istället.
Återigen vill jag påpeka att jag är inte ute efter att kritisera Fredrik Backmans bok på ett negativt sätt. Jag läser den och ser förbättringsmöjligheter, ser dess potential, ser hur en bra historia skulle kunnat bli ännu bättre och hur Backman skulle kunna utveckla sitt skrivande.
Själv är jag inte perfekt, långt ifrån. Även jag gör misstag och behöver korrläsare. För den som skriver blir blind och vet vad som ska stå men ser inte alltid att ordet inte står där – man läser det ändå, som om det fanns. Att få höra hur andra uppfattar en historia, vad de hakar upp sig på eller upptäcker är oerhört viktigt för alla tänker inte som jag eller du, andra har sina egna bilder och referenser. Och det är genom deras respons som jag kan få ännu bättre kvalitet på mina texter.
Ja hur var det nu med min egen långnovell som jag skulle skrapa fram lite mod för att våga visa min stora familj? Jodå, jag skickade iväg den i ett mejl till gänget. De första dagarna var nervösa. Sen började det lägga sig. Jag hoppas fortfarande på respons från några fler men det kanske kommer men det blev inte den bomb jag oroade mig för.
När jag nu ändå varit så modig och skickat till dem kan jag ju också ge er här en chans att läsa. Den är nu publicerad i DIVA på Linnéuniversitetet så jag länkar dit. Själv tänker jag inte titta på den än på ett tag, vill inte se alla fel jag inte sett 🙂 Varsågod!