Jag sitter just nu och filar på min opponering inför morgondagen. Jag har haft tid på mig men det har gått trögt. Ändå är det så att just den essä som jag har tilldelats handlar om det problemet jag har ställts inför – det motstånd jag möter när jag försöker/vill vara kreativ. Den är så bra och den talar så till mig.
Framför allt talar den om den inre kritikern som är vårt största hinder och rädslan för att bli bedömd. Och allt det där är det jag nu slåss med när jag försöker få till en bra opponering. Och lustigt nog så har nästan bedömningen av min egen essä fallit i glömska i min ångest över att inte göra en bra opponering av någon annans hårda arbete.
Min inre kritiker får mig att hålla andan och läsa allt mycket långsammare än normalt. Till råga på allt så ser jag bara bokstäverna men inte vad de betyder. Rädslan för att bli bedömd och inte räcka till, inte var nog så bra sitter på axeln och kraxar.
Den största rädslan sitter nog i att jag verkligen vill göra en bra opponering av en text som min kursare har arbetat hårt med och som jag tycker verkligen är värd ett bra utlåtande.
Och så är det förstås den där bedömningen från min lärare som oroar. Jag vill inte bli sågad längs med fotknölarna än en gång. Jag vill gå från vår heldag med en nöjd känsla, en känsla av välbehag, glädje, styrka.
Jag kommer att återkomma till ämnet rädsla och kritik men just nu är det någon annan som behöver min uppmärksamhet.
Hoppas det gick bra! Jag är bekant med upplevelsen när man är säker på att det skrivna är ett mästerverk, kan reducera det till i alla fall bara bra och sen blir sågad av läraren eller i vart fall förstår att det var på sin höjd okej.