Igår var det bokrelease i Gävle för antologin ”Över en fika” och Super-Carina Ayinsley, Birgitta Backlund och Carina Cefa-Öhrlund var på Lido och signerade. Såklart kom jag därifrån med några böcker efter lite trevligt snackande. Två av dessa ”tjejer” träffade jag tidigare i år på Författarkliniken (arrangerat av Ann Ljungberg).
En sak som slog mig när vi stod där och pratade var just det där hur många man träffade på eventet och hur många av dessa namn som jag sedan sett dyka upp i gruppen Författare på facebook. Och med det så kom även tanken på det här med att vara känd, igenkänd eller vill jag vara anonym? 
Jag älskar Stockholm och bodde där i sjutton år. Det som många ser som negativt med storstaden är en av de saker jag uppskattade – det där att kunna vara anonym. För ibland vill man vara det. Att kunna gå på stan utan att träffa folk som jag känner kan vara så skönt. Med det sagt vill jag också påpeka att jag definitivt inte vill vara ensam. Tvärtom är jag en väldigt social person. Det kan nog vara anledningen till mitt behov av att kunna vara anonym emellanåt.
För några år sedan när det här med bloggande och hemsidor var ganska nytt började de flesta med en anonym sida. Så även jag. En sida där man kunde skriva vad man ville och känna att ingen behövde veta vem som stod bakom. Som en öppen dagbok som alla fick läsa men ingen fick veta vem den tillhörde.
Det har förändrats. Idag hittar vi mycket fler hemsidor och bloggar som används för att skapa sig ett namn istället. Var och en blir sin egen entreprenör. Speciellt om man har eller tänker sig ett yrke som till exempel skådespelare, konstnär, musiker eller författare så måste man själv skapa sig ett namn för att synas. Och man måste vara aktiv för att inte glömmas bort. Det handlar om överlevnad.
Eller?
En som jobbat mycket på sin profil och sitt namn är Camilla Läckberg. Hon syns i media och i sociala medier. Hon visar upp sin vardag och sin festdag. Vilket naturligtvis även sätter henne i en utsatt position där hon blir granskad, hyllad och kritiserad. Samtidigt så tror jag inte vi kan sticka under stol med att hon tjänar på det, för många blir nog påverkade och köper hennes böcker även om de inte hade planerat det från början. Jag personligen tycker att hon gör ett bra jobb med sin marknadsföring och tycker att hon ändå behåller en hel del av sin integritet. Framför allt så uppskattar jag att hennes instagram inte enbart består av selfies, för mycket sådant får mig att avfölja.
Samtidigt är det intressant med en världstjärna som Australienska Sia som inte vill bli känd så när hon är med i Skavlan sitter hon med ryggen mot publiken under hela programmet .
Så hur ska man förhålla sig till det där med att vara känd, igenkänd eller anonym? Jag vet faktiskt inte riktigt och jag har nog inte helt bestämt hur jag själv vill ha det. Kanske så där svenskt lagom är bäst 🙂
Vad tycker du? Skulle du vilja vara känd? Räcker det med igenkänd? Eller vill du hellre vara anonym?
Anonym är nog inte så lyckat om man vill skriva böcker (och vill att de säljs). Känd eller igenkänd? Tja, det får väl bli vad det blir om man tar sig ifrån anonym? Sikta mot känd och nå grantopparna kanske?
Men skillnaden ligger kanske inte i hur långt man når på identifieringsskalan utan varför man kämpar med blogg och annat. Om målet är att bli känd eller om målet är att nå ut med sin konst.
Bra där. Som med allt annat så tror jag att man även här behöver ha en plan. Ta sociala medier till exempel, hur vill jag förhålla mig till det? Ska jag acceptera alla vänförfrågningar? Och om jag gör det, hur ska jag använda mediet, hur mycket av mig själv vill jag dela med mig av. Det är nog alldeles för lätt att rusa iväg och tacka ja till allt utan eftertanke. Det kan bli obehagligt om man inte ser sig för. Men som du skriver så är det inte så lyckat att vara anonym om man vill skriva böcker men samtidigt så är det viktigt att behålla sin integritet. Inte helt lätt det här.