Jag brukar säga att två personer inte kan skriva samma sak, förutsatt att de inte kopierar varandra förstås. Vad jag menar är att om jag ger dig ett ämne, en rubrik eller kanske till och med delger dig lite mer av en idé för det du och jag ska skriva, så kommer vi ändå få två helt olika historier.
För det är så det fungerar. Vi uppfattar alla saker på olika sätt beroende på den erfarenhet vi fått i livet. Det räcker med att be två personer beskriva en tredje så kommer det bli olika resultat. Helt enkelt för att vi ser olika saker. Jag kanske lägger märke till de breda axlarna medan du ser de långa benen.
Men ändå, ibland kan de vi skriver bli väldigt likt varandra. Om du skriver en bok och skickar in den till ett förlag så kan det mycket väl bli så att du får ett nej på grund av att man just antagit en annan bok som är väldigt lik.
Och det är lite där min fundering idag kommer in, hur likt kan det vara och när kan det vara negativt? Jag har inte svaret själv på det här, det är nog bara de olika förlagen som kan svara på det. Chansen är nog stor också att de svarar olika.
Anledningen till att jag började fundera är mitt eget manus som jag började skriva på för fyra år sedan (jösses! har det gått så lång tid redan?) och att jag gick på bio för att se filmen ”En man som heter Ove”. Jag har läst boken och reagerade säkert då också men har förträngt det hela tills jag satt där framför bioduken. Det jag fick se var en scen som är väldigt lik en scen i mitt eget manus och det kändes väldigt besvärande.
Jodå, jag skrev det långt innan jag läste boken så någon påverkan från Fredrik Backman har jag inte haft. Varken hans eller min scen är unik – den har funnits tidigare i filmer och säkert i böcker även om inte jag har minne av att ha läst det. Jag är också övertygad om att det kommer att dyka upp igen i andra böcker och filmer.
Men, med tanke på hur aktuell boken ”En man som heter Ove” är just nu så kan det här bli ett problem för mig om jag skickar in mitt manus. Så nu grubblar jag för fullt på om jag ska ändra eller låta det vara kvar. Det kan ju också vara så att scenen blev mer tydlig för mig än för andra just av den anledningen att jag kände igen mig.
Under tiden som jag grubblar får jag väl helt enkelt se till att skriva klart resten av manuset. En sak kan jag i alla fall lova, att namnet Ove kommer jag inte att använda på länge i vare sig noveller eller bokmanus. Det är alldeles för laddat.
Tycker inte du ska oroa dig över det nu, Anna. Skriv på och låt orden flöda. När väl boken är klar kanske du tycker att just den biten av boken inte behöver vara med, eller så kanske du inte upplever den så lik Ove-boken längre. Skriv på!
Kram Kim 🙂
Så är det nog, att när manuset väl är klart så kommer den här detaljen i ett annat ljus. Men jag måste nog för min egen skulle göra en anteckning att gå tillbaka och fatta ett beslut när jag väl är där. Annars kommer jag att glömma bort. Ett manus är så mycket mer än bara en scen och alla scenerna måste få sig en genomgång. Men som du skriver – släpp och gå vidare först – är ett bra råd.
Knepigt…. det går inte att ta scenen ur en annan ”vinkel”?
På sätt och vis är den det redan nu för de är inte exakt samma, bara väldigt lika. Och det är den där likheten jag inte riktigt gillar.
Knivigt problem. Det låter ju säkrast att ändra men om det är en helt vardaglig scen … Ja, knivigt. Att vara författare är minsann inte det lättaste. Men du kommer säkert på en lösning. Lycka till med manuset!
Ja det blir till att fundera en hel del hit och dit. Kanske blir inte mitt manus klart förrän Ove är lagd i glömska och då är ju problemet löst *ha ha*. Saken är den att det inte är en vardaglig scen och inte något som händer människor så ofta heller så det står liksom ut. I alla fall i mina ögon. Kanske kommer jag fram till att den delen inte är viktig för historien. Men det är en lite darling, helt klart, och sådana lämnar man helst inte så lätt.