Min pappa lämnade också efter sig fantastiska brev. Visserligen inte skrivna till mig men de tilltalar mig ändå så mycket. Det finns även brev från min mamma och deras brevväxling är den som fascinerar mig. Den berättar så mycket om tiden, livet och händelserna. Så mycket att det kommer att ligga till grund för ett manus i framtiden.
Lakshmi Pratur pratar också om den förlorade konsten av brevskrivande. Lika känslosamt berättat som det är för mig att läsa mina föräldrars brev.
Det är lätt att tappa bort brev- och kortskrivandet. Åren rullar på och det blir inte riktigt av. Jag har tre gånger om året när jag tar mig samman. Jul och påsk förstås, annars får jag ju inte själv glada kort att sätta upp. Och semestern. Det tar inte så mycket tid och är uppskattas så mycket av många, i synnerhet äldre och sjuka.
Därutöver födelsedagar.
Men jag får erkänna att de långa breven blivit i mailform.
Kanske borde man satsa på att skriva en brevroman? Skulle väl börja med att läsa en först förstås …
Åh, en brevroman är nog inte helt fel. Det hade jag lite tanken på faktiskt när jag först började läsa mina föräldrars korrespondens. Men den beslutade jag mig för att låta dem ligga till grund för en roman och få vara inspiration. Korrespondens kan ju också vara lite känsligt material. Däremot så kan det hända att det finns annan korrespondens från fastrar och morföräldrar som jag kan tänka mig att sätta ihop. De är så fantastiska med sin beskrivning av vardagen, väder och annat.
Varje år bestämmer jag mig för att skriva ett årsbrev … och varje år misslyckas jag. Tror att jag kanske får ge mig på det på något annat sätt. Kanske skriva som en dagbok med en sammanställning av varje månad istället.