Det påminner mig om en dag för två år sedan då han fick en roll som en äldre man i mitt manus. Jag hade väntat ett tag på att han skulle presentera sig men just denna dag fick jag veta hans namn.
Säkert finns det de som vet tidigt vad deras karaktärer heter men så har det inte varit för mig. Min huvudk
araktär har bytt namn flera gånger. Det som var så självklart i början förändrades med tiden som hon visade mer av sina egenskaper. Sen en dag presenterade hon sig som Alva. Hon berättade att hennes mamma sa att hon hade sett ut som en älva när hon föddes. Fint kanske, för en mamma, men att växa upp med ett sådant namn och bli retad för ett så gammaldags namn var inte lite vackert.
Vi har så mycket minnen som många gånger förknippas till vissa namn. Kanske var det någon i skolan som inte var så trevlig, en arbetskamrat, kanske är det grannen som heter så, bästa vännen, någon du beundrar eller varför inte en kusin.
Jag upptäckte efter ett tag att det där namnet som jag hade gett en annan av mina karaktärer och som jag tyckte stämde så bra plötsligt hamnade i en liten konflikt med mig själv. Jag hade inte en aning om att det fanns så många i min bekantskapskrets som hette så och som dessutom är väldigt trevliga. Min karaktär däremot är inte fullt lika trevlig och det började kännas fel att använda det där namnet. Att någon av dem ska läsa min text och ta illa vill jag ju inte.
Mitt manus har framför allt fyra karaktärer, tre av dessa har sina namn klara men den fjärde har jag fortfarande problem med. Naturligtvis är det den som är lite mindre trevlig. Den jag nämnt här tidigare.
Ibland måste man helt enkelt vänta ett tag och se om det kommer att presentera sig. Förr eller senare gör det så. Så jag väntar ett tag till.
Ni vet väl att det är författares rätt att ha ihjäl personer man inte tycker om eller att hämnas på andra sätt? Litterärt förstås. Men låt det vara din hämnd och din hemlighet. Det kan förstås lika gärna vara någon du beundrar som får en roll i manuset.
Det räcker med att du som skrivit vet vad vissa saker står för, egentligen, och det finns ingen anledning att avslöja. Det är det som skapar spänning i ditt författarskap.
Pingback: Johanna Jarlsdotter (Vassi) - my Becky Sharp - TheSupercargo
Pingback: Johanna - At the Quill
Det vart lite hopp i texten – provar igen!
Namnen känns viktiga. Att de går att hålla isär för läsaren, att de passar för karaktärens ålder och – så klart – att de passar jämfört med mina egna erfarenheter.
Aldrig i livet skulle man väl sätta värsta ovännen från skolan, om man har en sån, som hjälte, om man har en sån?
Nu för tiden tycker jag det märkligaste är att uppleva hur pensionärsnamn plötsligt blir babynamn. Inte bara i böcker utan i verkligheten. Det betyder att (nästan) alla i den generationen är borta och att de unga föräldrarna inte ser dem som gamlingar. Det har en rolig sida. Jag har inte kunnat förstå hur nån älskande förälder kunde döpa sina små till Asta och Knut etc. Men nu förstås jag, nu när det görs igen.
Bävar för den dag Eva blir innenamn igen. Då vet man att det är dags. Fast de kungliga har ju redan tjuvstartat med lillsessan …
Ha ha vad bra att du skickade din kommentar igen, även om den första var lite klurigare 🙂
Nä, det där med att sätta värsta ovännen i skolan som hjälte i en bok – burr – eller så skulle det kanske vara en utmaning. Vem vet vad det gör med dig som författare, du kanske helt plötsligt börjar se på människor på ett annat sätt. Eller kommer över att den där personen var så himla dum.
Att använda namn som jag uppfattar som pensionärsnamn blir lite konstigt om jag avser en äldre person men den som läser inte alls uppfattar det så eftersom bästa kompisen heter Ester (som min mormor). Intressant, och något att ha med sig i bakhuvudet när du bestämmer (om du gör det) vilken målgrupp du skriver för.
Namnen känns viktiga. Att de går att hålla isär för läsaren, att de passar för karaktärens ålder och – så klart – att de passar jämfört med mina egna erfarenheter.
Nu för tiden tycker jag det märkligaste är att uppleva Aldrig i livet skulle man väl sätta värsta ovännen från skolan, om man har en sån, som hjälte, om man har en sån?
hur pensionärsnamn plötsligt blir babynamn. Inte bara i böcker utan i verkligheten. Det betyder att (nästan) alla i den generationen är borta och att de unga föräldrarna inte ser dem som gamlingar. Det har en rolig sida. Jag har inte kunnat förstå hur nån älskande förälder kunde döpa sina små till Asta och Knut etc. Men nu förstås jag, nu när det görs igen.
Bävar för den dag Eva blir innenamn igen. Då vet man att det är dags. Fast de kungliga har ju redan tjuvstartat med lillsessan …
Undrar om det kommer hända mig … Hittills har alla mina karaktärer fått behålla sina namn. Ändrade en gång eftersom två kvinnor hade för lika namn.
Det där med för lika namn är klurigt och något man ska undvika. Dock förekommer det. Jag har läst böcker som gjort mig riktigt förvirrad av den anledningen. Ännu svårare är det när namnen inte är svenska, långa och svåra att uttala.
Vet inte om det är bra eller dåligt det där med att karaktärerna ändrar namn. Men det har nog lite med att göra hur jag skriver också. För jag har grunden klar men låter sedan berättelsen själv ta den väg den vill. Läskigt för en del, spännande för andra. Men så tar det mig också lång tid att skriva klart …