En älskad farmor har lämnat oss, gått vidare, gått ur tiden. Det upptar mina tankar. Stör, rör om, känslor och minnen hoppar hit och dit.
Hon var inte min farmor men mina barns, inte desto mindre älskad för det. Hon var inte perfekt, det ska gudarna veta, men vem är det? För oss var hon perfekt, för hon var våran farmor. Med all sin galenskap och tokigheter blandat med livets allvar fanns hon där i våra liv.
Döden kom inte plötsligt men ändå oväntat. Så som den alltid gör. Den kom häromdagen men jag har ännu inte riktigt förstått innebörden av den.
Jag kommer att sakna våra samtal och jag kommer att sakna hennes skratt. Men jag unnar henne att slippa smärtan hon känt så länge.
Det är sådana här stunder i livet då jag inte längre kan koncentrera mig på det jag ska. Så jag lägger allt åt sidan och sätter mig framför ett tomt papper som jag fyller med mina tankar, min sorg, min glädje, min saknad.
Det jag känner just nu kommer att blekna, det vet jag, därför måste jag spara känslan när jag är mitt i den och kanske blir det så att jag i framtiden kan hedra henne genom att ta fram min text och väva in den i mitt verk, låta henne bli en del av det. Som en hemlighet som bara hon och jag vet.
Det skulle hon skulle tyckt om.
”Som en hemlighet som bara hon och jag vet.”
Vackert, Anna.
Kram,
Lars
🙂
Kram. Alltid lika svårt att ta in och förstå när en kär person lämnar oss. Men det låter som ett väldigt fint sätt att hedra henne på.
Känner med dej, Vet hur det känns. Kraaam
Alltid så svårt att förstå när någon inte finns där längre, men ändå är kvar i minnet.
Kram!
Susan
Det låter som ett fint sätt att hedra farmor <3