Det händer lite då och då att jag förvånar mig själv och stannar upp i ett block jag bläddrar i eller när jag letar bland dokument på datorn. Oftare skrivblock än på datorn faktiskt.
Där hittar jag meningar, korta texter eller någon anteckning jag gjort för att komma ihåg och spara till senare tillfälle. Men jag och lappar är ingen bra kombination så jag glömmer bort dem. Det är då jag blir så förvånad när jag bläddrar i ett block för att hitta en tom sida och ramlar över ett sånt där kludder.
Oftast är det väldigt bra saker jag skrivit ner om jag ska vara ärlig. Då kan jag inte låta bli att le åt mig själv och tänka att jag måste bli bättre på att spara sånt här på vettigare ställen.
I söndags var det mors dag och min son la ut en dikt på Facebook till mig.
Han har en underbar fantasi, var under sin uppväxt en av mina största inspirationskällor och har ofta förmågan att skriva både dikter, rim och liknande. Men den här gången hade han valt att skriva om en dikt som jag tidigare skrivit till honom. En dikt som jag hade glömt bort. Den däremot ligger nog faktiskt på ett vettigt ställe. Eller ja, i en pärm som jag inte tittat i på många år, men ändå.
Jag stannade upp och läste dikten två gånger.
Tänkte att det var något jag kände igen men blev förstås villrådig, för det kändes inte helt okej att ställa frågan om dikten var hans eller om den kunde var min.
Men min käre son löste det hela för mig genom att ringa och faktiskt själv tala om att det var en dikt jag gett honom som han hade skrivit om lite grann. Utan krusiduller. Ja jag har helt underbara barn, så okomplicerade och så raka i sin kommunikation, precis som jag.
Jag skriver sällan dikter men det har hänt några gånger i mitt liv.
Det återkommer då och då, utan någon som helst ordning. Har nog att göra med läget i mitt liv just då helt enkelt.
Det här är en dikt jag skrev till min son då han var 9 eller 10 år och bodde hos sin pappa 23 mil bort från mig. Vi sågs då varannan helg förutom de gånger jag åkte ner till honom för träffar på skolan eller andra aktiviteter. Det var en tuff tid att vara ifrån mitt älskade barn men som vuxen får man hantera den delen själv och inte belasta sina barn. Han hade det faktiskt bra där han var och det fick jag helt enkelt förlika mig med.
Dikten fick han långt senare när han var tillräckligt stor och återigen bodde med mig.
Sitter tårögd… Smärta och kärlek i varenda rad, både i din och sonens dikter. Tack för att du delade med dig.
Kram Kim
Mmmm … så var det och så är det. Mest stolt är jag nog över att mina barn kan visa samma sak tillbaka 🙂
Det förstår jag att du är. Det innebär att du har fostrat dem väl och gjort dem starka, men ändå såpass sårbara att de vågar visa känslor. Det är en balansgång.
Kram Kim
Vi har en egenskap i den här familjen som jag hoppas och tror att vi lyckas föra vidare, och det är att vi beundrar varandra. Beundra och hylla, höj varandra till skyarna och lägg bort avundsjukan. Jag beundrar mina barn så enormt. Fattar inte ibland att det kan vara jag som fött fram dem och fört fram dem. De är så himla kloka, vettiga och modiga. De är mina största fans brukar jag säga men jag är nog ett större fan till dem 🙂
Det griper i hjärtat när jag läser din text. Tack för att du delade med dig. Men jag blir väldigt nyfiken på dikten du fick av din son…!
Det som värmde mig mest var nog att han behöll det där med hjälte när han skrev om den till mig. Finast är mittendelen som är mest hans ord och inte så mycket mina. Så här blev dikten efter hans omarbetning:
Blå blå ögon och mörka lockar,
du sätter mitt hjärta i uppror.
En flicka med sån entusiasm och glädje,
så stor och stark, min käre mor.
Välkomnar med öppna armar,
alltid finns en plats vid ditt bord.
Så förstående, omtänksam och rar,
sprider sån glädje med dina ord.
Men så närmar sig dagen sitt slut,
försöker att le men mitt hjärta gråter.
Håller länge kvar, det är svårt att gå,
längtar till den dag då jag får se min hjälte åter.
Grattis på mors dag Anna Hellqvist <3
Fin dikt! Själv skriver jag poesi i perioder. Jag har inte skrivit mycket en tid nu, men har tydligen precis kommit in i en diktfas och börjad publicera kort vers dagligen (om vädret här in Bryssel) på Twitter.
Underbart! Ja precis så är jag också – periodare 🙂 Men det är helt okej tycker jag. Måste kolla in dina verser på twitter!
Nämen fy! Nu fick jag ju tårar i ögonen. Jag kan inte förställa mig hur det skulle vara att inte få träffa mitt lilla barn varje dag. Den saknaden och sorgen … En kollega sa till mig att hon missat hälften av barnens uppväxt. De bodde varannan vecka hos pappa och varannan hos henne. Den insikten gjorde mig kall och kanske kunde jag förstå lite. Men aldrig helt. Tack och lov.
Kram och grattis till fina barn.
Jo det var riktigt svårt att inte ha sin lilla hjälte hos sig varje dag. Att inte få höra hans kloka ord och tankar, se hans tokiga upptåg eller finnas där när han blev ledsen. Det varade i två år. Sen flyttade han hem till mig i Falun. Visst kan det låta egoistiskt att vara glad över att det blev så, han hade ju faktiskt en pappa som han också behövde. Men den största skillnaden var nog att jag alltid fanns där, varje dag, varje kväll och natt. Därför var jag glad att båda kom att bo hos mig till slut och för att vi kom överens om att det skulle bli bäst för dem.
Men jag får fortfarande ont i hjärtat när jag påminns.