Hur envis är du?

Gästbloggaren Marie Hedegård berättade om hur envis hon är i sitt skrivande och jag måste nog hålla med om att även om envishet ibland kan vara något som retar andra så är det en fördel när man vill skriva.

Den som sitter och väntar på inspiration får nog vänta förgäves. Inspiration är inte något som kommer flygandes likt radiovågor genom luften, det är något du får medan du skriver. Ju mer du skriver desto mer inspiration kommer du att få. Och då menar jag inte alltid just när du skriver, det kan lika gärna vara när du sitter på bussen, i fikarummet, när du handlar eller lika väl när du läser något som någon annan skrivit.

Att skriva är inte alltid så lätt, jag vet. Vi har alla olika sätt. Jag skriver sakta, det bara är så. Jag skriver, ändrar, tänker, ändrar, skriver, går på promenad, bearbetar min text i huvudet, skriver om. Och jag har alltid varit avundsjuk på de som sätter sig ner och skriver sida efter sida efter sida. Varje dag.

Själv försöker jag skriva varje dag med väldigt olika resultat. Ibland blir det tio meningar, andra gånger blir det flera sidor. Önskar att jag kunde styra det här själv men ”det är som det är och det blir som det blir” som hundraåringen sa.

I helgen åkte vi bil upp till min dotter. Det tar ca 1,5 timme och sambon körde. Själv satt jag och virkade i sätet bredvid. Plötsligt dök en idé till en novell upp i mitt huvud och jag gjorde som jag alltid gör – jag börjar skriva i huvudet. Jag tänker, formulerar mig, formar storyn och till slut var jag tvungen att lägga ner virkningen och ta upp datorn. Känslan att börja skriva då var härlig men vi var nästan framme så jag hann bara börja. Senare på kvällen fick jag möjlighet att fortsätta en stund och nöjt la jag sen ner datorn.

Väl hemma igen öppnade jag upp dokumentet och fyllde på med text. Pang! Platt som en pannkaka föll min text totalt och det sa stopp. Den hade helt tappat stinget och var urtråkig. Det fanns ingen som helst dramatik eller spänning kvar och jag var långt ifrån klar.

Vad gör jag då? Jo jag går på promenad. För ett sådant fall behövs en lite längre promenad. Idén var fortfarande bra men inte det jag skrivit. Någonstans på vägen dök som tur var lösningen upp. Bra tänker du, då gick du väl hem och skrev om då? Men nä, så enkelt är det inte. Hem gick jag men skrev om gjorde jag inte. Istället satt jag där och letade efter andra roliga projekt som jag skulle kunna jobba med.

Det blev ingenting skrivet igår. Istället började jag göra listor med namn. Jösses vad många namn det finns och vilken tid det tar att lägga in i ett exelark. Efter att ha samlat 250 kvinnonamn och 145 mansnamn stängde jag ner verksamheten (orkade inte mer just då).

Idag började jag morgonen alldeles för tidigt. Kunde helt enkelt inte sova. Ute var det mörkt och regnet slog mot fönsterrutorna. Inne gjorde jag en kanna te, tände ljus och tog upp mitt dokument. Letade upp funktionen ”ersätt” och bytte ut alla jag mot ett flicknamn och vips hände det något med min text. Jippiiii! Nu är jag igång igen och nu har jag fått liv i pannkakan.

Snacka om vilse i pannkakan. Men det finns nästan alltid en väg ut bara man är envis och inte ger upp.