Susan har gjort det igen!

Vadå? Vem då? Gjort vadå?

Jag har just avslutat läsningen av Susan Casserfelts kommande bok ”Den tatuerade cirkeln” och jag sitter här och ska försöka samla mina ord för att du ska förstå vad jag just varit med om.

Av en händelse ramlade jag över Susan på twitter en sommar för något eller några år sedan vilket slutade med att jag beställde hennes första bok ”Prästens lilla flicka”. Den landade ganska snart i min brevlåda uppe i stugan. Just då höll jag på att röja ris efter att vi tagit ner en massa träd och jag såg fram emot att få ta en paus lite då och då i hängmattan med denna bok. Det visade sig väldigt snart att det inte höll. Boken grep tag i mig, sög fast mig och för att jag skulle få någon risröjning gjord var jag tvungen att sätta upp ett förbud om att inte läsa före klockan 18.

Nu kommer alltså uppföljaren och jag fick turen att läsa den innan alla er andra. I min mejl landade en bok på 492 sidor vilket förstås fick mig att hicka till. Det är modigt att skriva en bok på så många sidor. Risken är alltid att det finns delar som borde eller kunde ha tagits bort.

Den höll hela vägen!

Redan i första kapitlet kände jag det där suget ta tag i mig och jag förstod ganska snart att här gäller det att hålla i sig och ha disciplin. Jag fick helt enkelt förlägga läsningen till strax innan läggdags med det resultatet att jag nu under en veckas tid gått och lagt mig väldigt tidigt.

Boken är en uppföljare och fristående berättelse

Av en händelse sitter polisen Kajsa på en restaurang då en ung man skjuts ihjäl i närheten. Jag följer sedan hennes försök att lösa mysteriet och hur en härva av lögner, hemliga sällskap och riskfyllda äventyr ställer till det.

Historien tar sig från Stockholm och upp mot Västernorrland. Vid Höga kusten sitter jag och spanar tillsammans med Kajsa och den pensionerade kriminalkommisarien Modig från Örnsköldsvik. Något är på gång i den gula villan.

En närhet och bra gestaltning

Precis som i förra boken blir den här så nära mig då konstnären Zeta har sin ateljé bara två portar från den där min farmor bodde. I porten bredvid bor numera en vän och jag kommer på mig själv med att undra om han blivit störd av aktiviteterna som pågår i kvarteret.

Susan lyckas bra med gestaltningen och jag gillar det där att hon använder ord som för mig är okända sen tidigare men där jag genast förstår vad de betyder. Med små detaljer lyckas hon flera gånger att gestalta sådant som för den som ser är så självklart men som är så viktigt att få med i en text där den visuella bilden saknas.

Jag fascineras också av den fakta som finns med. Kunskapen om både polisens arbete och framför allt sjukhusmiljön. Eller kunskapen om hur man stoppar och tänder en pipa. Otroligt bra jobbat och jag kan tänka mig att hon fått ägna en hel del åt research för detta. Det imponerar när jag som läsare också får lära mig något.

Ja jag har verkligen varit med genom varje sida. Ibland blir jag irriterad på Kajsa som inte kan vänta utan ger sig iväg trots att hon fått order om att ligga lågt. Samtidigt så förstår fullkomligt den där känslan av att inte våga vänta längre när de andra dröjer. De sista kapitlen läste jag i en rasande fart, till frukost, då jag inte kunde vänta till kvällen.

Nu är jag lämnad med en känsla av tomhet

Den där känslan som man kan få när ett stort projekt är över eller när det där festen man planerat för i flera veckor är avklarad. En känsla av att vakna dagen efter och inte längre veta vad jag ska göra. Känslan av att jag sprungit ett långt lopp och nu kommit i mål.

Jag har massor av böcker att läsa men det tar nog ett tag innan lusten infaller sig. Först måste jag andas ut och fundera på vad som hände. Så som jag längtat efter den här uppföljaren och den är redan slut. Trots att den innehöll så många sidor.

Tack Susan! Jag vet att böckerna snart kommer från tryckeriet men skulle du kunna tänka dig att skynda på med nästa bok tror du? Jag längtar.