Det händer att jag sitter och läser enbart rubrikerna i tidningen. Oftast så sitter jag och småfnissar för mig själv för ibland är de helt galna. Många gånger är det också inspirerande. Ni vet, såna där rubriker som får mig att fundera på vad som ligger bakom.
Jag kan tänka mig att många thrillers och deckare fått sitt ursprung från en rubrik i tidningen. Ta bara en sån rubrik som ”Maffiaboss på rymmen hittades bakom skåp”. Vad sätter väl inte en sådan rubrik igång för tankar i ditt huvud.
Den här veckan har jag hittat material till #100skrivutmaningar i en traditionell papperstidning och den här gången blev det inte rubriken som jag fastnade för utan faktiskt ingressen. Jag tror att du kan bli lika inspirerade av den som jag blev och du får gärna dela med dig i kommentaren här nedanför och berätta hur det gick och vad du tyckte om utmaningen.
Dags att kolla in filmen och sen är det bara att sätta igång och skriva – Lycka till!
Tack Anna för feedback🙏Du sätter fingret på något viktigt då DI undrar om historien kan/ ska bli längre. Där är något jag söker. Hur jag ska fortsätta en historia. Flera personer? Nya utmaningar för huvudpersonen? Geografisk byte av plats? Många frågor. Det är fantastiskt roligt att följa dina 100👍Måndagar har plötsligt blivit veckans juvel🌹Urban
Ha ha ja veckans juvel avskyr att stå framför kameran men vad gör man väl inte …
Jag tror definitivt att du skulle kunna göra något längre av din historia. Det där med kärlek är ju komplicerat och den du berättar inte minst. Det finns både vilja om närhet och avståndstagande. Är det inte lite så vi har blivit idag? Jag ser den ena efter den andra som väljer att vara själva fastän de egentligen nog helst skulle vilja ha sällskap. Ändå, väljer vi det där som känns enklare och där vi inte behöver vara flexibla, kompromissa, göra sådant som någon annan väljer bara för att vi ska leva ”våra egna liv”. Vad är det för liv egentligen? Stora lägenheter krävs för att kunna bo ihop där alla kan ha sin egen vrå och har vi inte det sätter vi på oss hörlurar och stänger ute världen 🙂
Jag är nyfiken på fortsättningen!
Tack Anna. Dina utmaningar häller igång skrivandet och utvecklar. Ligger lite efter men här är min 24 Baka in… Skickar den mycket för att det är kul att publicera. Mvh Urban.
En singelmiddag för två. Inte en helt trovärdig historia.
Valet var givet och greppet var fast runt en fin bit kalvlever. Hörlurarna fyllde mig med takter som kryddade mig stark och hungrig. Plötligt märkte jag att vi var två om bytet. Det här var min butik och henne hade jag inte sätt tidigare vilket är en dålig öppningsrepliken då vi båda hade span på samma läckerbit. Släpp min middag hade inte heller funkat. Hon var lång, jeansen skvallrade om välpumpade lår. T tröjan markerade tydligt midjan upp till en V-formad överkropp. Kort taggig klippning i solblekt råg med slingor av vått. Tidigare aktiv simmerska gissade jag.
-Du gillar också lever? Fick jag fram och det visade sig vara den sista biten i kyldisken men jag hade det bästa taget. Varför släppte hon inte?
-Du är säkert en framgång under julrean skrattade hon. Och det leendet skvallrade om många förälskade magplask.
Rodnande släppte jag taget och hon såg. Jag såg två gnistrande bärnstenar borra sig in i mig. En blick så skarp till att få mig ut ur grottan, klubba vår middag och fort hitta hem för att vila mitt neandertalvapen.
Det var ett halvt kilo lever jag var ensam och föreslog att vi skulle dela den i köttdisken.
Lina i charken undrade vad vi skulle laga. Lever Angalis kom samtidigt över våra läppar.
Lina rekommenderade ett närproducerat sidfläsk som hon själv hade rökt.
-Ni måste bara prova det och jag bjuder på kaprisen, skrattade hon och ställde en burk på disken.
Nu var vi där igen. En burk i en vägkorsning som gick åt olika håll.
Jag förekom med att jag har kapris hemma och passade på att fråga hur hon tänkte laga sin.
-Jag ska följa Pluras recept, du vet han på Tv som röker och dricker hela tiden då det puttrar i grytan. Sa hon utan namn som jag nu var beredd att dela mitt recept med.
-I kväll ska jag bli full för kärlekens skull. Svarade jag.
Hon såg tveksam ut, kanske hon trodde Eldkvarns sångare var tv kock och aldrig hade tagit en ton, man kan felbedöma sig på utsidan om inte insidan är påkopplad.
-Sidfläsket i två paket tack ropade hon. Jag heter Maria, hur lagar du till din Angalis?
Jag är en sucker för snabba vändningar i oväntade möten.
Tydligen tvekade jag med svaret så tiden gick ut. Pip sa hon men föreslog att vi ringer varandra vid spisen och så konfererar vi fram det bästa ur den engelska klassikern.
Vi bytte nummer och jag tog mina fyra trappor i två steg. Jag var förtrollad och förälskad igen. Det var första gången i snabbköpsbutiken. Hade hindrat mig en gång tidigare då en kurvig blondin stått och tittat på gurka. Det här var på riktigt och jag var hungrig.
Jag radade upp råvarorna framför fönstret i köket. Det sista av kvällssolen eldade himlen över takåsarna. Schalottenlökar och vitlök hade jag hemma. Jag valde musik. Vad tror ni? Eldkvarn så klart. Konstnärens mjuka penseldrag tar kläderna av modellen. Musikerns finstämda ackord får henna att komma.
”Hösten fyllde våra hjärtan Två älskande var vi… Trallalalala.
Vilken härlig melodi”.
Det var skymning redan klockan fem då hösten tagit över en förtrollad sommar. På innergården bjöd den stora eken på matchande färger.
Jag tog fram den vassaste kniven i lådan och skar kalvlever i centimetertjock skivor, det var som att skära i smör och då ringde det.
– Hej hur långt har du kommit. Jag har korkat upp vinet för att lufta men jag provsmakar under matlaget så klart. Jag valde ett rött. Jacobsdal Pinotage det matchar sältan.
Hon lät kunnig och jag undrade vilken del av världen. Sydafrika och druvan är Pinotage, en mörkröd färg. Svaret kom i reptiltempo, hon måste vara inne på glas två.
-Jag dricker öl har också börjat smutta, valde en Kilkenny Ale. Ljus inte så bitter. Det ska mildra levern sa de på systemet.
– Dom kan sin sak på bolaget men är det kalvlever så känns inte bitterheten och jag behöver väl inte lägga den i mjölk? Frågade hon.
-Absolut inte, panera den lite i mjöl och stek den efter fläsket med fettet kvar. Och spar spadet från fläsket, det ska röras ned i såsen.
-Tur du sa det. Hur steker du ditt fläsk, frågade hon.
-Naken svarade jag, behöver lite spänning i tillvaron.
Det blev tyst, la hon på? Men så var hon tillbaka.
– Nu är jag också naken. Det är ju skitkul.
Jag kunde höra det fräsa ur hennes gryta och det svindlade för mig. Som om jag föll men inte bakåt likt en dålig dröm utan botten. Nu var det mer som ett fritt fall simhopp med svikt och så prick i polen likt Ulrika Knape OS 1972. jag var kär i henne då. Älskar kvinnor i vatten.
-Hallå vart tog du vägen? Du gick inte på det där med att jag tog av kläderna va? Hennes skratt överröstade både Plura och det stekande fläsket.
-Nej det är klart, hm. Svarade jag lättat för jag också ljugit och stod iklädd clowndräkt med dumstrut.
-Hur hårt, aj, steker du aj, fläsket.
-Fläsket ska brinna skrattade jag, knaprigt är bäst.
När vi kom till levern tog hon kommandot, stekte på den i spadet av fläsket med mer smör, vände den snabbt och täckte den sedan i folie för att få vila. Det kändes tryckt och vackert att bli lotsad av hennes röst.
Vi var framme vid målet. Nu var det bara att servera. Lite rödvin soja kokade ner med löken. Jag valde en terrakottafärgad tallrik från en semesterresa med mycket värme för länge sedan. Hon serverade på turkost porslin så självklart för en sjöjungfru. Köttet, såsen, fläsket och Kapris i en fin blandning och en grovt hackad storbladig persilja till topping.
Middagen var serverad. Plura var på sista versen.
”Jag går ut naken mitt i natten
Jag är en ö och du är vatten
Och det är sommar i en sekund
Och jag minns varenda stund
När vi gick till havet för kärlekens skull
När vi blev fulla för kärlekens skull”.
Det doftade sälta, blod, frisk grönska och toner av ett lagrat vin men jag var inte glad.
-Du. Sa hon, vi är klara här och det ser fantastiskt ut. Jag är hungrig och tänker njuta av var tugga. Har du fler recept i din kokbok så kan vi höras i morgon?
Jag delar gärna. Hela min kokbok. Livets kokbok.
Läser, förundras och en snabb tanke får mig att fundera på om kalvlever kanske ändå inte är så fel. Jag har aldrig gjort lever. Är för feg så din text både lockar, provocerar och får mig att skratta. Läsaren slängs hit och dit och bränns emellanåt av fettet i stekpannan. Så Plura gör kalvlever han också, hmmm … Jag gillar verkligen rubriken du gett texten, så träffsäker utan att avslöja historien. Gillar förresten hela historien.
Tack för att du delade med dig! Undrar om den kan utvecklas och bli längre eller om du vill hålla den kort som en novell 🙂