Tänk om man levde i ett ständigt flow
Det kanske finns de som har lyckan att befinna sig där ständigt, eller för det mesta. Jag tillhör tyvärr inte den sorten. För mig kan varje tillfälle av skrivande vara en kamp mot skrivkrampen. Men så plötsligt händer det nåt. Jag tar upp en bok, börjar läsa och märker att en process startar i mig. Lusten som legat där och väntat bara väller fram.
Livrädd för att tappa det sätter jag mig ner vid varje tillfälle jag får och skriver. Skriver skriver skriver och njuter av att den där historien äntligen ville ut. Den där som legat och gäckat mig där i bakhuvudet så länge. Ja jag vet, tidpunkten var fel för att skicka iväg och förhoppningsvis få ett positivt svar om att den blir antagen. Men jag tar chansen.
En måndag med känsla
Känslan av att få skicka iväg, inte bara en, utan två noveller till tidningen en måndag eftermiddag är svår att beskriva. Tillfredsställelse, förväntan och samtidigt en frustration över att inte veta hur de ska mottas. Ibland har jag fått svar inom 24 timmar, andra gånger har det tagit månader och då efter påtryckning. Ju längre tid det tar, ju mindre hopp har jag förstås. Som när man letar efter en försvunnen person. Varje timme som går gör att hoppet för att finna personen levande minskar.
Det låter kanske lite drastiskt förstås men känslan är inte så olika. Man hoppas och kollar mejlen gång på gång, försöker ägna sig åt annat och släppa tankarna.
Jag kom i flow
Och det är jag tacksam över. Vet att det inte får utmanas för mycket, att det är lätt att tappa. Försöker njuta i stunden.