Det händer att jag hamnat i situationer där jag funderar flera gånger innan jag skriver det jag vill skriva. Speciellt när det är historier ur verkliga livet, sådant jag upplevt och där vänner eller närstående är involverade.
Jag måste ställa mig frågan hur jag ska skriva
För det är alltid känsligt om någon känner sig utelämnad eller om någon tycker att man utelämnar till exempel en förälder eller ett syskon.
Jag försöker alltid skriva med mig själv som utgångspunkt men självklart kan även det bli känsligt. Men det finns inga ”får” eller ”får inte”, det är alltid författaren som avgör vad som ska skrivas.
Så länge som det inte kan uppfattas som förtal så har man som författare rätten på sin sida. Lika väl som läsaren har rätten att uppfatta tolka texten på sitt sätt förstås. Ibland kan det vara bra när en text missuppfattas av läsaren för det innebär att författaren troligtvis inte lyckats framföra sitt budskap. Sen är det förstås så att texter alltid kan missförstås för man ska man aldrig glömma att mottagarens dagsform och tidigare erfarenheter kan påverka förstås.
Så lätt att bli missförstådd
Alla som skrivit en lapp eller ett mess som blivit missförstått vet hur svårt det kan vara att få fram sitt budskap. Det är väl därför smileys har kommit till i ett sätt att försöka förklara för läsaren vilket humör vi var på när vi skrev.
Har vi en relation till den som ska läsa kan det försvåra en hel del. Den vi inte har en relation och som vi aldrig träffat blir en mer neutral läsare och där kommer texten att uppfattas utifrån den personens erfarenheter.
Att låta bli
Många gånger tror jag att vi låter bli att skriva de där texterna som vi skulle vilja skriva bara för att vi är rädda för att såra andra. Vi håller tillbaka. Det är förstås ett val man gör. Jag skulle ändå vilja rekommendera den som skriver att någon gång vara modig och skriva ner de där historierna. Skriv och avgör sedan om någon ska få läsa. Kanske bara några väl utvalda.
För det händer något i oss när vi vågar gå över gränsen och berätta sanningen, vår sanning. Det händer något när andra läser det vi skrivit och det utvecklar.
När jag vågade
Under C-kursen för kreativt skrivande bestämde jag mig för att skriva ”sanningen” i en långnovell. Delvis förklätt förstås men där jag visste att berörda parter skulle känna igen sig. Det var läskigt men samtidigt härligt att få ur mig historien. När jag sedan skulle delge min familj var jag fruktansvärt nervös.
Det hade jag aldrig behövt vara kan jag avslöja nu för även om jag har en stor familj så var det bara två som läste. Och de stora reaktionerna som jag hade målat upp uteblev. Deras reaktioner vill säga men min egen tillfredsställelse över att ha vågat gjorde att jag inte ångrade ett ord.
Bra gjort! Det krävs mod för att utelämna sig och sina närmaste. Intressant att läsa.
Kram Kim 🙂
Ja mod är rätta ordet. Man känner sig som Nasse eller lille Skutt som står där och darrar av rädsla men som ändå gör det där modiga, om så med ögonen hopknipna. Det är då man skulle vilja ha en go björn och gömma sig bakom, bara en liten stund så där 🙂 Men den som inte vågar vinner inte heller något.
Tack för att du tog dig tid att svara. Jag har låtit texten vila ett halvår och känner att jag fått viss distens plus att jag bearbetat mycket under tiden. Nu känner jag mig mogen att höra slutredigering av manus.
Spännande! Har du någon blogg där du skriver om ditt manus? Lägg i så fall gärna länken här i kommentarerna.
Känner igen dilemmat. Har skrivit ett manus som bygger på egna erfarenheter och egen historia blandat med fiktion. Människor i min historia har visat sig oroade och har försökt hindra/krävt läsa manus. Min uppfattning är att man äger sin historia ich har betalt för den. Däremot ska man känna i magen vad som är nödvändigt för historien och på ett sätt man kan stå för.
Håller med dig. Låt inte andra hindra dig från att berätta din historia. Den är din och kanske inte alltid överensstämmer med deras, men du äger DIN historia. Sen är det upp till var och en att hantera texten på ett sätt som känns bra och man måste vara beredd att ta konsekvenserna. Vi kan inte förbjuda andra att känna och reagera som de gör, det är deras rättighet.
Bra att du vågar och du kommer att få mycket beröm för ditt mod. Kom ihåg det när de där kritiska rösterna hörs. Den stora massan kommer att beundra dig.