#blogg52,  Allmänt

Får man ha roligt?!

Jag har ju börjat nytt jobb vilket visserligen innebär långa pendlingsdagar men jag pendlar till en så trevlig arbetsplats och jag har roligt på jobbet. Igår jobbade jag hemma och fick en hel del gjort samtidigt som ett konstigt dåligt samvete infann sig – jag hade ju kul! Det är ett tillstånd jag inte riktigt känner igen mig i. Som om man inte får det.

Samma känsla infinner sig nu när jag ska börja jobba med mitt manus igen. Utan krav på inlämning på någon kurs bara skrivande för min egen skull. Det är också roligt! Roligt att ta fram texten som legat i några månader medan jag haft fullt upp att avsluta mina kurser genom skrivande av essä, marknadsföringsplan och ett annat manus.

Jag sätter mig och läser mitt manus igen, från början, som om det var första gången jag läste det. Och jag blir glad över att upptäcka hål som behöver fyllas, glad över att se att jag skrivit sådant jag glömt bort. Ja, det är helt enkelt riktigt roligt att få börja jobba med den här texten igen efter så långt uppehåll. Det hade jag nog inte riktigt räknat med. Min oro bestod snarare i att jag skulle ta upp texten och känna att jag inte orkade se den mer och att jag skulle vara beredd att lägga den åt sidan. Men så blev det alltså inte.Läsare

Den här våren har jag framför allt arbetat på ett annat manus, en långnovell, som lämnades in för bedömning i helgen. Den texten är jag riktigt less på. Skulle korrigera men orkade nästan inte ta mig igenom orden. Den texten behöver få vila ett tag. Men, jag tog ändå beslutet att låta min familj få läsa det. Det vill säga min ”stora” familj, alltså den bestående av syskon, syskonbarn, respektive osv. Att låta kursarna och min lärare läsa har inte varit hälften så svårt som att skicka till familjen. På kursen har vi liksom en liten skyddad verkstad där vi vet att våra ”hemligheter” stannar inom klassrummets väggar. Men familjen är de riktiga granskarna. Speciellt när det gäller den här historien där de är inblandade på olika sätt. Med tanke på att historien är skriven för att beröra läsarna så förstår ni nog att det kan vara både känsligt och svårt.

Nu är den i alla fall skickad! Vad min familj än tycker så vet jag att jag kommer att växa i  mitt författarskap bara genom handlingen att visa den för en ”större” publik. För så är det. Redan på A-kursen när vi fick läsa en kort historia på ca 2 A4 högt för en grupp så hände det något i min kropp. Det där att få läsa och samtidigt höra publikens reaktioner ”live”. Det var riktigt häftigt och något jag gärna skulle göra mer av.

Vill man göra allvar av sitt skrivande bör man våga visa upp det, läsa det högt och ta del av omgivningens reaktioner – positiva och negativa – allt detta utvecklar mig i mitt skrivande. Utvecklat mitt skrivande har jag gjort under de senaste tre åren. Läser man orden så här skrivna ser det ut att vara mycket men så har det inte känts. I två år har jag jobbat på min roman och mitt mål är att den ska vara klar under år 2014. Det känns inte längre omöjligt faktiskt och det känns himla kul!

Man ska ha roligt på jobbet och jag har två roliga jobb – kan man ha det bättre!

.


6 kommentarer

Lämna ett svar till Susan Casserfelt Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close