I onsdags var jag på en inspirerande föreläsning som handlade om Storytelling eller storyselling som han även kallade det. Flera gånger hörde jag honom upprepa orden som jag ofta säger till de som vill skriva, det där att ”alla har en historia att berätta”.
En historia värd att berätta
För precis så är det och man brukar säga att den som haft en barndom har också en historia värd att berätta. För var och ens historia är unik och personlig. Tro inte att den inte skulle vara intressant för någon annan för det är den.
Tänk själv på vad du tycker om att läsa och vad du känner då när orden kommer till dig. Ibland är det härligt att höra något nytt, lära sig något nytt och upptäcka en värld du annars inte skulle ha mött. Andra gånger så är det igenkännandet som ger dig den där känslan. Känslan av att inte vara ensam om en upplevelse.
Tanken fanns där och sommaren kom
Alla har en historia att berätta och i somras påbörjade jag ett skrivprojekt som förändrats med tiden och tagit en vändning jag inte hade förväntat mig. Projektet var en skrivutmaning för mig och hade från början arbetsnamnet ”Kärleksbrev”. Tanken och idén kommer från den korrespondens som fördes mellan mina föräldrar på 50-talet och då framför allt var det brev från min pappa som skrevs under hans resor.
Mitt projekt har inget som helst med mina föräldrar att göra, det vill jag starkt poängtera. Däremot så kände jag att om det är något jag i princip aldrig skrivit så är det kärleksbrev och jag ville utforska min förmåga att kunna uttrycka mig i den formen.
Jag befinner mig mitt i
Det jag inte hade väntat mig var hur mitt skrivprojekt blev en del av mitt liv, min vardag och arbetsnamnet på min skrivutmaning har nu ändrats till ”Tvåhundra dagar av väntan”.
Min avsikt har aldrig varit att göra skrivprojektet offentligt genom att dela det här, men idag har jag bestämt mig för att våga … en dag i taget, en bit åt gången …
P.S I morgon berättar jag mer …
Spännande! Den resan vill jag följa!
Tack! Vad kul att veta att du hänger med 🙂