#blogg52,  Skrivande

En sån där sådärdag

FiktionI måndags föreslog jag att du skulle skriva om en dag och idag undrar jag om jag inte borde följa mitt eget råd. Inte för att jag haft en bra dag utan snarare för att den inte var så speciellt rolig. Det blev en sån där dag som drog ur min lusten och energin på grund av ett onödigt problem som uppstod. Ni vet, sånt där som kan uppstå då man är många som ska dela på något som alla vill ha men där ingen heller vill släppa taget och dela med sig.

Så nu väntar jag på att landa det här och sen använda det på ett bättre sätt. I en novell kanske eller i mitt manus. Kanske är det just ett sånt här kapitel som saknas när jag tänker efter.

Många skriver ner sina upplevelser och erfarenheter

Låter det komma ut och bli ett färdigt manus. Och det är ju så att man brukar säga att alla som haft en barndom kan skriva en bok.

Jag vet inte om den kommentaren jag fick om mitt manus av en granne är något jag skulle ha fått oavsett manus, den där kommentaren om att ”vad bra att du fått skriva av dig det du upplevt”. Men mitt manus är fiktion och bara till viss del baserat på verkligheten, det handlar inte alls om mig och mitt liv. Även om det förstås är så att vissa valda delar har fått komma med och att få ner dem på papper och låta andra läsa ger en väldigt speciell känsla. Det ska jag inte sticka under stol med. För visst blir det ett visst bearbetande samtidigt som det är riktigt roligt att förändra, lägga till, dra ifrån och låta det dra iväg åt ett helt annat håll.

När jag skriver något utifrån mina egna upplevelser

Får jag också in mer känsla i texten. I min långnovell som jag skrev på Linnéuniversitetet lät jag min bror dö efter trafikolyckan vi var med om. I verkligheten gjorde han förstås inte det även om så kunde ha varit fallet. Men jag ville få in lite mer dramatik i texten (som om inte en trafikolycka räckte för detta). Att skriva det där avsnittet var något av det svåraste jag varit med om. Jag grät när jag skrev det, grät när jag redigerade och grät när jag slutligen läste den färdiga texten. Det blev ett känslomässigt kapitel helt klart, inte bara för mig. Innan min bror fick läsa bad jag honom om ursäkt och förklarade att jag inte på något sätt hade behov av att ta livet av honom. Utan uppskattade verkligen honom som den underbara bror han är.

Självklart måste det inte vara självupplevd olycka för att få in känslan

Det händer att jag använder mig av flowskrivande när jag till exempel sitter på ett tåg eller kafé. Då skriver jag ner precis just det jag upplever, ser och känner, rakt av. När jag sen går tillbaka till de där texterna ser jag genast hur mycket känsla och inlevelse jag har i en så vardaglig text som att betrakta min omgivning.

Kan jag inte vara där i den situation jag vill beskriva måste jag ändå försöka sätta mig in i den rollen, känna och ”uppleva” det där jag är. Som en teaterföreställning men där bara jag är publik just då. Jag och mina blivande läsare.

Men som sagt, just idag har jag inte så svårt att sätta mig in i en speciell situation och faktiskt, vad kan väl inte var bättre än att utnyttja det och göra något av det. För i fiktion får jag bestämma själv hur det ska gå och hur det ska sluta. Moahahaaaaa!



 

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close