Det här är en kort vecka men av någon oförklarlig anledning hade jag gjort den ännu kortare. För redan på tisdagen var jag klar för en fredag. Det kan förstås haft något att göra med mitt deltagande på Vårmässan i Sundsvall under söndagen. Sådant kan skapa förvirring.
Med deltagande så menar jag inget mer avancerat än att jag var där, hängde i Carina Aynsleys monter, pratade med två författare och köpte böcker av dessa. Förstås.
Det kan också vara så att min kurs nu gått in i ett något mer intensivt läge med hårt arbete och lite raster. Hjärnan känns överkokt när vi äntligen får gå hem.
Den här veckan har det framför allt kokats budget i det tänkta företaget. Och visst är det viktigt det här med budget för att överhuvudtaget få klart för sig om det finns en möjlighet att få ihop det ekonomiskt. Så jag klagar inte på det. Möjligtvis klagar jag på att jag ska behöva sitta av tid i väntan på att andra ska bli färdiga när min tid kunde använts till annat.
Hur som helst, saker rullar på som de ska och nu rullar jag ut på vägarna igen.
Den här gången är jag på väg ner till skogarna i Småland och det ställe där min styvfar varje sommar utbrast ”This must be the paradise!”
Gårdagen gick åt till att göra klart kommande måndags del av #100skrivutmaningar och under helgen kommer jag att spela in en eller två utmaningar till. Denna gång i huset som min morfar byggde.
Det är för övrigt i detta hus som de brev från 60-talet som skickades mellan mina föräldrar ligger. De brev som kommer att vara grunden till ett kommande manus med arbetsnamnet ”Vi möts i Verona”.
Kanske är det helt enkelt så att det manus som jag nu har liggandes får fortsätta att ligga och att projektet Verona får ta över. För även om jag är av en sådan sort som vill avsluta det jag påbörjat så fungerar inte alltid skrivandet på det sättet, att jag kan få ett avslut. Inte om jag vill göra det bra. Risken är då att fokus blir på att avsluta vilket kan ha en tendens att bli för fort ”baraföratt” och sådant blir sällan bra. Dessutom så är Verona egentligen del 1 av den historia som jag redan nästan skrivit klart. Tiden börjar helt enkelt tala om för mig att tanken om två, visserligen fristående, delar ändå kanske är det jag ska satsa på.
Vem sa att skrivande var enkelt och en rak väg? Inte jag i alla fall.
Nej, skrivandet tar aldrig en rak väg, den tar många kringelikrokar.
Lycka till med ditt skrivande och njut av värmen.
Kram Kim
Tack Kim! Det är härligt med värme och det är nog så att den krokiga vägen ändå alltid är roligast även om det inte känns så varje gång.
Inte enkel och sällan rak men ofta trevlig, i synnerhet för att man ser och lär så mycket när man färdas på den vägen.
Så rätt så 🙂 Det ska vara lite krokigt tror jag. Annars blir det tråkigt. I alla fall så skulle jag uppleva det så.