Jag har tagit upp det här med att skaffa sig en arbetsplats tidigare i ett inlägg men det kom nog att handla mer om rutiner. Det var inte så att det blev fel i inlägget för rutiner är viktiga och en del av arbetsplatsen. Det är nog bara att konstatera att en skrivhörna är så väldigt mycket mer än bara en plats att sitta på och jag lovar att jag kommer att komma tillbaka med fler vinklingar så småningom.
Alla är vi olika. Någon trivs bäst för sig själv i ett litet rum där man bor, någon annan vill sitta i köket eller vardagsrummet mitt i familjen. En del sätter sig på fik, tåg eller kanske en parkbänk. Jag kan gärna sitta på olika ställen. Ibland passar tåget mig perfekt. Det händer att jag sitter på ett fik i väntan på en vän och passar på att skriva där. Min datorn hänger ju alltid med i ryggsäcken. Utan den känner jag mig lika naken som utan mobiltelefonen.
Det finns tillfällen då jag helst sitter hemma med benen utsträckta på divanen och datorn i knät. Eller för den skulle som idag vid köksbordet. Ja köksbordet är faktiskt ett av mina bästa skrivställen. Det finns bara ett litet problem där och det är en sambo som älskar knäckebröd. Hur många smörgåsbrickor jag än köper så ligger det alltid en litet litet lager av knapriga smulor kvar på bordet. När jag vill sätta mig och skriva ska det helst vara utan en massa kringarbete innan för då är det så lätt att jag tappar tiden och fokus.
Men nu var det inte smulor jag skulle berätta om utan det här med skrivandet och varför jag måste anpassa skrivplatsen efter dagen eller snarare det jag ska skriva. Köksbordet eller soffan i min ensamhet passar bäst de där dagarna när jag kommer in på ett känslomässigt kapitel i mitt manus. Som häromdagen då tårarna forsade i takt med att fingrarna hamrade ner bokstäverna och orden. För det är så jag måste skriva, med alla känslor påslagna. Jag går in i en roll, lever mig in i berättelsen som en skådespelare på Dramaten.
Jag vill att den som läser min text ska bli lika berörd som jag blev när jag skrev den. Genom att gå in i rollen som den karaktär jag vill förmedla kan jag lättare förstå och beskriva det som händer.
På den tiden då jag pendlade med tåget och använde tiden där för att skriva hände det ibland att jag kände tårarna komma. Jag för min del är inte bekväm med att gråta över en text på offentlig plats även om jag kunde fnissa lite åt fenomenet. Det kunde ju även uppstå då jag bara läste igenom text jag tidigare skrivit för att korrigera. Oftast hade jag ett par solglasögon och näsdukar i väskan att ta till.
Fast det händer ju också att man sitter och skrattar högt och det kan bli lika uppseendeväckande det som gråt. Ett knep kan ju vara att ha hörlurar på sig. Då håller man både störande ljud borta och får folk att tro att man lyssnar på något roligt. Men jaaa, det kan nog se lite lustigt ut och få folk i omgivningen att fundera. Och kanske är du en sådan som inte störs av det. Själv tycker jag nog att det är betydligt lättare att skriva och vara arg. Men det händer tyvärr alldeles för sällan.
Det där med att gå in i en roll är intressant och ett ämne jag kommer att återkomma till. Tills dess kan du fundera lite själv på hur man kan gå in i en roll. Det kan faktiskt bli ganska roligt. Studera någon du ser på stan eller någon du känner eller känner till och byt plats med den, bli den personen, bara för en stund och känn efter hur det känns, vad du upplever. Och du behöver inte vara en skrivande människa för att testa på det här. Prova får du se.
Att gå in i en roll beskriver väl ett viktigt sätt för mig att kommer åt berättelser. För mig börjar historien ofta med en människa som berätta ”detta hänt mig – detta kände jag”. Om historien so småningom bli i tredje person, eller kretsar runt en helt annat karaktär eller synvinkel spelar ingen roll. Berättelsen börjar med en människa och hennes röst. Det är därför jag försöker nu med att prata högt och spelar in för att sen transkribera inspelningen. För det behöver jag vara ensam och i tystnad – åtminstone när jag spelar in.
Spännande med roller. Är det inte svårt att gå in i de olika rollerna eller är det bara en roll?
Ska bli spännande att läsa!
Bra fråga. Jag tror det är lite personligt det där hur mycket man klarar av att gå in i rollen som en annan person. Jag skulle vilja experimentera lite mer, våga lite mer, än jag gjort hittills. Det får helt enkelt bli ett mål här framöver.
Läste om en kille som var väldigt blyg, hade stora problem att träffa tjejer och inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till dem. Men så började han i en teatergrupp och bestämde sig en dag för att gå in i en roll av en person som han gillade och beundrade. Då hände det saker. Rollen han klev in i var av en säker och modig kille och eftersom han bara ”spelade en roll” vågade han och gjorde allt det där som den killen skulle ha gjort. Plötsligt blev han en person som folk såg upp till, en intressant person, och tjejerna började intressera sig för honom. Även om det nu bara var en roll så vågade han behålla en del av de där egenskaperna och det utvecklade honom mycket som människa. Det är något jag tror vi ska ta lärdom av. När vi inte vågar ska vi kanske låtsas att vi är någon annan, någon som vågar, och se vad som händer.
Samma sak när vi skriver, vad händer när vi kliver in i en karaktärs roll och låter den leva sitt liv? Vart tar historien vägen då?