Det sägs att Astrid Lindgren började varje samtal med sina systrar med dessa ord. För att få det där överstökat så att de sen kunde prata om viktigare saker. Jag gillar verkligen den inställningen de hade.
Inte så olikt var det för min mamma och hennes bror. De hade en väldigt praktisk inställning till livet och döden. När min mamma visste att hennes tid var räknad frågade hon om det var något speciellt jag eller mina barn ville ha från hennes hem. Säg det nu, sa hon, så kan jag se till att ni får det. Sen när jag är död blir det svårare.
Hon frågade också mig om det var något jag undrade över så skulle jag passa på att ställa de frågorna medans tid var. Jag tror att vi hade pratat om det mesta och det vi inte hade pratat om, sånt där som dyker upp längs vägen, det hade hon ändå inte kunnat svara på då.
Min mamma dog år 2009 och jag tror att även om saknaden finns där och alltid kommer att finnas där, så gjorde hon det betydligt lättare för mig att komma över sorgen och gå vidare.
Idag har vi begravt min morbror som i somras fyllde 91 år. I julas tog jag farväl av honom för andra gången. Första gången var för tre år sedan då vi var övertygade om att han inte skulle klara den infektion han fått. På det följde ett flertal sådana tillfällen men jag ringde inte varje gång. I julas däremot ringde jag för att berätta att mitt lilla barnbarn kommit till världen och då tog han farväl igen. Den här gången en sista gång.
Han hade tänkt ut vad han ville säga oss alla, var och en av mina syskon och säkert även sina barn och barnbarn. Sådant han ville vara säker på att han hade sagt innan det var dags.
Även om jag tror att han levde mycket för dagen och tog tillvara på de tillfällen som dök upp så planerade han och organiserade på sitt sätt. Bland annat så planerade han sin begravning och skrev listor till sina barn med uppgifter de skulle göra och vilka som skulle ringas till. Inte för att vara kontrollerande utan för att göra det enklare för dem.
Det där med listor på vänner och släkt som skulle få besked om hans bortgång…. fick mig att fundera på vad jag själv skulle skriva på en sådan lista. Känns klart konstigt för jag är inte lika säker på vilka jag ska ha på min lista så som min morbror visste.
Begravningar är inte något jag tycker om. Oavsett om jag har en morbror, mamma eller någon annan med en härlig inställning till döden så är det inte något jag tycker om. Mest kanske för att det är så känslosamt och känslosamt är utmattande. Men något som ändå är lite roligt i det där är alla minnen som poppar upp när min bror och jag börjar spåna på ett spontant tal och den ena anekdoten efter den andra får oss att skratta gott.
Det är de där minnena och skratten som jag sen tar med mig hem.
(Bilden av kransen: eftersom det inte finns några blommor hos mig utan mer snö och kala grenar fick jag göra en krans av björkris, binda in lite murgröna och hitta brudslöja som jag visste skulle hålla sig på resan. Jag fick också med mig näver från min lilla stuga som blev två hjärtan och ett ”kort” där jag skrev: Vi kan gråta varje dag för att han är borta. Eller så kan vi le för att han levat”. Det blev mitt bidrag till morbrors begravning. Min morbror tyckte inte vi skulle slösa pengar på dyra uppsättningar 🙂
Hårstråna reste sig på armarna när jag läste vad du hade skrivit på kortet. Otroligt fint.
Jag blir verkligen berörd av att läsa hela ditt inlägg. Vi ( i alla fall jag) är så ovan vid döden. Jag önskar att jag också hade den där praktiska inställningen som din mamma och bror hade.
Men det kanske är så att vi blir mer och mer bekväma med den ju äldre vi blir. Hoppas det i alla fall.
Jag väljer ofta bort böcker som handlar om döden. Egentligen är de fina. Jag älskade t.ex. Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson. Men det bottnar väl i rädsla antar jag.
Tack för att du delar med dig.
Ja döden berör, så är det, på så många sätt. Även om jag fått uppleva den här sköna inställningen så blir jag också väldigt berörd. Men det kanske är så att det skrivs för lite om det här, alltså på det här sättet. Kanske är en bokidé 😉
Ja, verkligen en bokidé. Men jag vet inte om jag är rätt person att skriva. Jag kommer bergis att gråta floder. Du kanske skulle klara det?
Så är det kanske, jag ska spara tanken och idén och fundera på hur den kan förvaltas. Finns risk för att även jag skulle gråta en skvätt. Tror att ämnet är av en sådan sort 😉
Så bra skrivet om ett ”elefanten i rummet”- tema!
Tack! Det är ett känsligt ämne som många inte vågar eller vill prata om. Därför är jag så glad över att ha fått förmånen att uppleva döden på det sätt jag fått. Och jag är övertygad om att jag kommer att göra på samma sätt själv när det är dags för mig. Kanske inte skriva listor men väl planera min begravning och även se till att prata öppet om vad som är på gång.
Åh, så fint Anna. Både din text som berörde mig mycket, och din fina krans. Vad mycket kärlek du vävt in i den.
Stor kram och hoppas du får sova gott i natt.
<3
Tack vännen!