Döden döden döden …

Det sägs att Astrid Lindgren började varje samtal med sina systrar med dessa ord. För att få det där överstökat så att de sen kunde prata om viktigare saker. Jag gillar verkligen den inställningen de hade.

Inte så olikt var det för min mamma och hennes bror. De hade en väldigt praktisk inställning till livet och döden. När min mamma visste att hennes tid var räknad frågade hon om det var något speciellt jag eller mina barn ville ha från hennes hem. Säg det nu, sa hon, så kan jag se till att ni får det. Sen när jag är död blir det svårare.

Hon frågade också mig om det var något jag undrade över så skulle jag passa på att ställa de frågorna medans tid var. Jag tror att vi hade pratat om det mesta och det vi inte hade pratat om, sånt där som dyker upp längs vägen, det hade hon ändå inte kunnat svara på då.

Min mamma dog år 2009 och jag tror att även om saknaden finns där och alltid kommer att finnas där, så gjorde hon det betydligt lättare för mig att komma över sorgen och gå vidare.

Idag har vi begravt min morbror som i somras fyllde 91 år. I julas tog jag farväl av honom för andra gången. Första gången var för tre år sedan då vi var övertygade om att han inte skulle klara den infektion han fått. På det följde ett flertal sådana tillfällen men jag ringde inte varje gång. I julas däremot ringde jag för att berätta att mitt lilla barnbarn kommit till världen och då tog han farväl igen. Den här gången en sista gång.

Han hade tänkt ut vad han ville säga oss alla, var och en av mina syskon och säkert även sina barn och barnbarn. Sådant han ville vara säker på att han hade sagt innan det var dags.

Även om jag tror att han levde mycket för dagen och tog tillvara på de tillfällen som dök upp så planerade han och organiserade på sitt sätt. Bland annat så planerade han sin begravning och skrev listor till sina barn med uppgifter de skulle göra och vilka som skulle ringas till. Inte för att vara kontrollerande utan för att göra det enklare för dem.

Det där med listor på vänner och släkt som skulle få besked om hans bortgång…. fick mig att fundera på vad jag själv skulle skriva på en sådan lista. Känns klart konstigt för jag är inte lika säker på vilka jag ska ha på min lista så som min morbror visste.

Begravningar är inte något jag tycker om. Oavsett om jag har en morbror, mamma eller någon annan med en härlig inställning till döden så är det inte något jag tycker om. Mest kanske för att det är så känslosamt och känslosamt är utmattande. Men något som ändå är lite roligt i det där är alla minnen som poppar upp när min bror och jag börjar spåna på ett spontant tal och den ena anekdoten efter den andra får oss att skratta gott.

Det är de där minnena och skratten som jag sen tar med mig hem.

(Bilden av kransen: eftersom det inte finns några blommor hos mig utan mer snö och kala grenar fick jag göra en krans av björkris, binda in lite murgröna och hitta brudslöja som jag visste skulle hålla sig på resan. Jag fick också med mig näver från min lilla stuga som blev två hjärtan och ett ”kort” där jag skrev: Vi kan gråta varje dag för att han är borta. Eller så kan vi le för att han levat”. Det blev mitt bidrag till morbrors begravning. Min morbror tyckte inte vi skulle slösa pengar på dyra uppsättningar 🙂