Som en skrivande människa är jag förstås även en läsande. Och längtan efter att vara med i en bokklubb började tidig. Ni vet, ett sånt där tillfälle då flera träffas och pratar böcker tillsammans, analyserar och djupdyker i texterna.
Kanske var det min mammas alla klubbar som låg där i bakhuvudet. Allra tydligast minns jag Engelska klubben då de träffades och pratade engelska med varandra. Idag tror jag inte det är lika nödvändigt för nu har vi så många tillfällen och arbetsplatser där vi får prata engelska i alla fall.
Men att träffa likasinnade och få gotta sig i härliga bokdiskussioner, det är vi inte lika bortskämda med. Jag som dessutom flyttat till en ny stad har inte heller lyckats träffas så mycket nya vänner att dra in i detta så lyckan var stor när jag vid en middag råkade nämna min önskan och fick napp. Min väninna bidrog med tre vänner och jag med tre. Så började vi. Sen har vi växt något även om vi bestämt en begränsning på max tio personer.
Till första träffen läste vi boken ”Nattskuggan i hans ansikte” av Charlotte Wikhall som är egenutgivare. En bok jag ramlade över på nätet eftersom jag är lite extra nyfiken på annorlunda och inte bara traditionella och välkända författare. Det var även hennes bok som blev orsaken till vårt namn på klubben – HirkumPirkum.
Jag har kanske förutfattade meningar när det gäller bokklubbar av det här slaget men jag tror att det är vanligare med tjejer som drar ihop ett gäng än killar. Framför allt enbart killar. Därför blev jag så glad när jag läste artikeln ”Det här är ingen jävla bokklubb” om just ett gäng killar som träffas på puben och har böcker som ett gemensamt intresse. Jag inser ju förstås att jag själv nog inte skulle platsa i deras klubb för det är inte riktigt min typ av böcker. Alla har vi olika intressen och olika smak så det är nog bra om man hittar likasinnade för att skapa klubben.
Men jag kan inte annat än hålla med när killarna säger:
– Utan litteraturen vore vi ingenting. Absolut ingenting.
Arikeln i Dagens arbete: ”Det här är ingen jävla bokklubb” | Dagens Arbete
Låter kul med din mammas engelska bokklubb!
Ja det verkar så roligt när de träffades men jag fick inte vara med, jag fick bara baka sockerkakan till dem (fick 5kr för det). De stängde dörren till ”finrummet” som det hette då och så satt de där inne och pratade på. Har ingen aning om vad det pratades för ämne. Hon hade andra klubbar också som jag inte minns lika väl. Men en sak jag minns är att hon, hennes man och deras vänner hade Nobelfest varje år. Då klädde de upp sig fint med långklänning och frack. Min styvfar hade ”ordensbandet” med alla medaljer från sin tid i det militära på sig. Då fick vi barn inte heller vara med men på avstånd kunde vi beundra detta vackra skådespel.