Jag började detta året med ett löfte till mig själv om att skriva noveller, minst en i månaden. Nu kan jag ju tycka att det inte är att ta i överkant, snarare tvärtom. Men med facit i hand så ser jag att det inte blivit mer än två och vi har just nu passerat oktober månad.
Det finns alltid ursäkter, en del bättre och en del sämre. För min del så består ursäkten framför allt i att jag haft ett arbete som sugit ur min all energi och allt engagemang så att det inte funnit mycket kraft kvar när jag väl haft egen tid. Sen ska det sägas att jag under våren haft ofantligt roligt på samma gång även om jag saknat mitt eget skrivande väldigt mycket.
Att skriva är för mig så viktigt och min ”pysventil”, nästan som meditation.
Anledningen till att jag gav mig själv löftet att skriva noveller var för att jag ville skriva någon som avslutades. Det är så viktigt att få skapa och få se ett resultat. Även om jag faktiskt bara skrivit två noveller hittills så har jag gjort synopsis till de kommande tio så det finns inga ursäkter i form av dåligt med idéer för dessa finns redan på pränt. Och det roligaste av allt är att även om jag inte skrivit så många som jag hade tänkt så har jag under året fått ett oväntat verktyg för att skriva noveller – noveller för tidningar.
Idag är det första november och redan nu börjar jag förbereda mig för mitt löfte 2016. Jodå, år 2016 blir även det ett år med novellskrivande och november är den månad som jag kommer att samla på mig material för detta.
Material är något jag samlar på mig hela tiden, ja hela livet har jag samlat material. Jag hör inom mig själv hur jag för trettio år sedan sa just den repliken – ”jag samlar material för att skriva” – även om jag just då inte hade kommit igång och fått ner så mycket på papper.
En del av det jag samlat på mig blev stoff till långnovellen ”Sista avgång” som jag skrev på Linnéuniversitetet och som blev mitt examensarbete där.
Den texten var ett experiment då jag bestämde mig för att skriva allt, rakt av, utan censur och i jagform vilket är oerhört läskigt. En del är sant en del är fiction, så som det ska vara. Det är väl det som är det läskiga, att det känns som om jag utelämnat mig även om det just du fastnar för kanske är ren fiction. Lite som när en skådespelare blir anklagad för något som hans karaktär har gjort men där tittaren inte kan avgöra vad som är verkligt och vad som är spelat. Det är en risk man får utsätta sig för och jag ska väl också erkänna att lite kittlande är det.
Är du nyfiken får du gärna läsa ”Sista avgång” och det skulle vara himla kul om du lämnade en kommentar och berättade vilken känsla du fick när du läste. Vill du inte lämna kommentar på sidan får du gärna mejla mig på me@annahellqvist.com
OH vad kul att du delar med dig av din novell. Den ska läsas!
Gulp! Lite läskigt är det att dela med sig också så här på bloggen. Och så är det väl alltid så när man tar upp det där som man skrivit och så ser man en massa fel, liksom. Det är också läskigt men någon gång måste man anse sig klar. Sen får det väl bli bättre nästa gång då.