Idag smäller det! Eller gäller det kanske jag skulle säga. För det gäller att hänga med på första dagen av årets kommande hundra då jag utmanar mig själv att skriva varje dag. Och det här gör jag inte ensam utan tillsammans med trettioåtta andra deltagare. Det känns fantastiskt!
Jag ska erkänna …
… att när jag tog steget att våga dela med mig av den här utmaningen så kändes det väldigt läskigt. Inte läskigt att dela med mig, att dela med mig av mina idéer gör jag mer än gärna. Faktum är att jag älskar att dela med mig av mina idéer och inget gör mig gladare än när andra använder dem och uppskattar dem. Det är väl helt enkelt så jag är funtad. Det läskiga är att jag utmanat mig själv att göra något i så många dagar som hundra för jag vet hur svårt det är.
Jag är väldigt duktig på att sätta igång saker men jag är inte lika bra på att fullfölja. Speciellt inte när det är något som ska göras varje dag. Min största fasa är att bli ordinerad medicin som ska tas varje dag livet ut till exempel, jag är inte säker på att jag verkligen skulle klara det. För någonting händer på vägen. Jag tröttnar eller kommer inte över den där tröskeln. Samtidigt så vet jag att när tröskeln väl är övermannad så händer det fantastiska saker i kroppen.
Det gäller att ta sig över tröskeln
Vid ett tillfälle i mitt liv bodde jag i Hässelby i Stockholm och arbetade i Sundbyberg. Att ta sig dit med bil är enkelt, kommunalt är en helt annan sak trots att det i princip bara är tvärs över. Det tar tid! Speciellt då jag skulle ta bussen och sen byta på vägen. Så jag började cykla till Barkaby där jag hoppade på pendeln som inte tog mer än 9 minuter. Jag hittade en cykelväg som, förutom lite kringelikrokar den första biten, tog mig rakt fram. Efter ett tag började jag utmana mig själv att komma fram så fort som möjligt och till slut var jag i Barkaby på 10 minuter. Jag och cykeln fullkomligt flög fram på raksträckan och det var härligt. Jag kom alltså till jobbet på en halvtimme. Kommunalt tog det nästan det dubbla.
Det som hände var att plötsligt fick jag ett enormt behov av att cykla. Varje dag. Var det helgdag så kliade det i kroppen av lust att gå ut och cykla. Det blev ett ”måste” och ändå hade jag alltså inte ägnat mer än ca 20 minuter av min dag åt detta när jag tagit mig till och från pendelstationen. Och anledningen till att jag cyklade var för något jag behövde för att underlätta min vardag.
Detta hände för många år sedan då mina barn fortfarande var ganska små och behövde hämtas på fritids. De var förstås lite av min drivkraft. Nu måste jag hitta en annan drivkraft för att ta mig över tröskeln och motivera mig i min utmaningen och det är där ni, alla andra deltagare, kommer in. Ni är min drivkraft för att klara av dessa 100 dagar och jag är så oerhört glad att ha er med på resan.
Vill du också vara med?
Idag är alltså startdagen för att utmana sig själv att skriva i 100 dagar. Det innebär att den som inte anmält sig men vill vara med har denna dag på sig att hänga på. Jag kommer att stänga anmälan klockan 22 av den anledning att du även måste hinna rapportera idag. Vill du anta utmaningen klickar du antingen på länken i början av det här stycket eller så går du in på sidan 100 dagar och skickar ett mejl till mig.
Nu kör vi! Lycka till!