Jag har just tagit mig igenom dag nummer två i utmaningen att skriva i 100 dagar. Jag som aldrig ber om hjälp inser att det faktiskt är det jag gjort den här gången. För det är precis just så det är, jag behöver andras hjälp för att ta mig igenom 100 dagar av skrivande. Och de bara finns där. Lika tacksamma som jag över att få vara en del i den här utmaningen.
Att läsa varje deltagares inlägg där de redogör för sitt skrivande idag, vare sig det blev av eller inte, ger mig så mycket. Någon skriver mycket på jobbet, någon skriver på ett manus eller en tenta, någon annan har drabbats av skrivkramp och jag känner så väl igen mig i alla dessa korta inlägg.
För jag har också varit där. Jag har skrivit alldeles för mycket på jobbet. Jag har ett manus jag skriver på och jag har pluggat och känt pressen för en inlämningsuppgift. Sist men inte minst så har jag varit med om att drabbas av skrivkramp. En kramp som satte sig i min kropp i tio år och där jag led varenda dag. Jag ville verkligen skriva, längtade efter det men krampen förlamade mig.
Kanske är det lite av en skrivkramp jag drabbats av nu som gör att jag vill så mycket men lyckas inte få ner det i en text. Den här utmaningen är en del i att förlösa mig från denna kramp och hjälpa mig framåt.
Det är då som jag ändå med ett leende kan vakna på morgonen och konstatera att jag sovit dåligt i natt. För anledning till min dåliga natt är att det bubblar i min kropp av historier som längtar efter att få bli berättade. Roliga historier, tragiska och lärorika historier. Men de finns där och jag vet att de kommer att komma fram när de är redo. Tills dess flödesskriver jag och väntar utan krav. De kommer när de kommer.
Genom en snöig stad går jag hemåt. Plogbilen har inte passerat våran gata än. Troligtvis kommer den i natt klocka 4:19. Tystnaden ligger över kvarteret och jag fnittrar när jag går mot ytterdörren. Jag har varit på champagneprovning med bokklubben och bubblet som fyller min kropp består inte enbart av vin utan även av glädje över ett gäng tjejer som gett mig en kväll av skratt. I morgon är en ny dag som jag ser fram emot. Kvällens provning av bubbel och bokprat har gett mig nya uppslag till historier.
I morgon kanske någon av dem visar sig när jag tar fram datorn och börjar skriva. Kanske. Det blir som det blir och det är som det är som hundraåringen sa. Krav är det minsta jag tänker ställa på mig själv.
Heja! Jag ser fram emot dina historier. Och det är nog precis som du skriver – de kommer när de vill komma, när du är redo. Inte förrän då. Var sak har sin tid. Som det står i Psaltaren. ?
Önskar dig en fin vinterdag!
Kram?
Tack Anna! Och vinterdag har jag verkligen. Förutom all den snö som föll igår har man nu lovat att det ska fortsätta hela dagen. Vackert är det och ja, kanske ska man ändå vara lite glad över att den också begränsar för då kan jag istället ta mig tid att skriva (med lite paus för skottning).