Hur hemsk får en barnbok vara, egentligen?
Då och då kommer frågan upp på agendan i media. Ofta i samband med att någon ny innovativ bok släppts. När Stian Holes bilderböcker publicerades för några år sedan gick diskussionen hög. Var inte hans bilder alldeles för skrämmande för förskolebarnet?
I fjol kom en annan bok som det genast började diskuteras kring: ”Den elaka vikarien” av Anders Fager och Daniel Thollin. En del bibliotekarier har tydligen bannlyst den, kallat den smaklös och alldeles för hemsk för den tänkta nybörjarläsaren i lågstadieåldern. Andra gillar den. Frågan är vad barnen tycker.
Jag tror det är väldigt individuellt. Känsliga barn med många funderingar, som man ju ofta har i sex – sjuårsåldern, får förmodligen mardrömmar. Andra typer av barn gillar att bli lite kittlade av skräck och otäckheter, kanske behöver de bearbeta sina rädslor på detta sätt.
Som pedagog måste man vara medveten om att det finns barn från bägge läger i klassrummet. Alltså skulle jag själv tänka både en och två gånger innan jag började högläsa den för mina sex och sjuåringar.
Som förälder är det ju lite lättare – man har bara ett barn att ta hänsyn till.
Min personliga åsikt är att man som barnboksförfattare har ett ansvar. Ansvaret består i att alltid stå på barnets sida och vara medveten om att barn inte är vuxna. Astrid Lindgren menade att barn är fantastiska att skriva för eftersom barn skapar under då de läser. Och jag tror det stämmer, barn har en helt annan närhet till fantasin och förställningarnas underbara värld än vi vuxna. Barn är mer påverkbara.
För mig och många andra som skriver för barn är det därför ett absolut måste att barnboken förmedlar ett hopp. Jag skulle aldrig i livet lämna en läsare i en känsla av hopplöshet och med en massa ouppklarade frågor och funderingar som boken väckt. Men, och det är viktigt, det är inte detsamma som att boken alltid måste sluta sockersött och jättelyckligt.
Barn behöver möta alla möjliga typer av verkligheter i sina böcker och verkligheten är inte alltid vacker och lättförståelig. De har massor av funderingar om livet i stort och smått och det är fel att försköna och förtiga. Då blir det förljuget. Och det tycker jag är ännu värre än den eventuella läskigheten i Stian Holes bilder och den hiskeliga historien om vikarien som bryter armar och ben på sina elever.
Okej, hur hittar man då den där balansen när man skriver, undrar du kanske. Hm … det vet jag inte. Jag har inget recept. Mer än att jag är övertygad om att man INTE ska fundera så himla mycket på det här i själva skrivprocessen, man ska bara öppna sitt hjärta och skriva den historia som vill ut. Då blir det alltid bäst. Och när berättelsen är färdigskriven DÅ först kan du ju börja fundera. Och redigera.
Ett annat tips är att läsa hur andra författare löst det. Häromdagen läste jag ett avsnitt i den underbara författaren Kate diCamillos bok: ”Sagan om Despereraux”. Snacka om eländes elände … Men om hoppet finns och sagan slutar lyckligt kommer man undan med mycket.
Och nu är jag inne på en annan sak: Att hemskheter i vissa typer av berättelser är lättare att svälja. Barn vet att sagor och fantasyberättelser oftast slutar lyckligt. En verklighetsberättelse med skrämmande inslag som aldrig förklaras eller bearbetas och som till på köpet har ett öppet eller tråkigt slut är något helt annat.
Nästa vecka hoppas jag att vi syns på min blogg: www.ingridjonsson.com
I ett antal avsnitt kommer jag att ge dig lite tips kring skrivverktygen sedda genom barnboksförfattarens glasögon. Första avsnittet handlar om det viktiga DRIVET!