Del 2: Kan man lära sig skriva för barn? av Ingrid Jönsson

Att hitta barnet i sig själv och stiga ner från sin vuxenhäst

Om du skriver för barn har du antagligen barn i din närhet. Det är bra. För som alltid när man skriver måste man umgås, eller åtminstone tjuvlyssna, på dem man skriver om. Det kallas som bekant för research.

Själv är jag så lyckligt lottad att jag träffar barn i mitt arbete. Dagligen kommer nya berättelser till mig, bara genom att jag befinner mig bland barn. Riktigt bra blir det om man kan släppa på sin vuxenhet litegrann och bli jämlike med barnet: Samtala, leka, skoja. Ta barnet på allvar. Om du har tur släpper barnet in dig i gemenskapen och ni utvecklar respekt för varandra. Ta med dig den respekten in i skrivandet!

Som uttolkare av barns liv måste du alltid stå på barnets sida. Det är viktigt. Det utmanande när du skriver för barn är att du inte är barn – du delar inte dina läsares värld. Detta är barnlitteraturens stora dilemma. Tänk dig om tredje världens romaner bara skulle skrivas av européer. Eller arbetarlitteratur av akademiker. Kvinnolitteratur av män …

När din läsare öppnar din bok vet hen att den är skriven av en vuxen – inte av ett barn. Men illusionen att ett barn skulle kunnat skriva den måste finnas. Det är ert tysta kontrakt, ett kontrakt tecknat med ömsesidig respekt. Om kontraktet hålls blir det bra. Det är svårt men inte omöjligt.

Barn är ju som människor är mest. De är inga utomjordingar eller så. De har samma känslor och behov som vi vuxna. De drömmer om framtiden och funderar över livet. Utgå från det och inte från att du ska ”lära” barnet något. Den pedagogiska fällan är väldigt lätt att hamna i. Inte så konstigt eftersom barnlitteraturen har sina rötter i pedagogiken. Om man dessutom som jag själv ÄR pedagog har man extra mycket att kämpa mot …

En sträng med rättvis redaktör på Bonniers menade en gång att ”den vuxna rösten hörs hela tiden i texten”. Det var hårt och svårt att förstå. Idag förstår jag lite bättre. Hoppas jag. Men faktum kvarstår att vuxen/pedagogikfällan är den som är kanske lättast att hamna i som aspirerande barnboksförfattare.

Astrid Lindgren sa en gång att hon ”skrev för barnet inom sig”. Det tror jag är en av nycklarna. Om du lyckas komma ihåg känslan som du hade som barn, när du blev arg och besviken eller hur det kändes att bli svindlande kär i trean så är mycket vunnet. För barnet finns där inom dig och kanske kämpar det för att komma fram ur ditt tråkiga vuxenjag.

Ibland tror jag att det är den kampen som gör att jag älskar att skriva för barn. För att jag när jag skriver får vara barn igen. För en stund.

Blogginlägg nummer 3 som kommer i morgon handlar om hur man ska förhålla sig till innehållet i en barnbok: ”Hur hemsk får en barnbok vara, egentligen?”