Jag har funderat mycket på vilka drivkrafter jag har i mitt skrivande. I min första bok Resan till sommaren var drivkraften att berätta en historia som hade ett budskap.
En av huvudpersonerna skulle vara bördig från ett annat land än Sverige och jag ville samtidigt passa på at slå ett slag för den svenska kulturen och den underbara naturen, mitt i all fulrasism som förbjuder svenska flaggan eller nationalsången på skolavslutningar och liknande. Jag ville skapa en litterär förebild för barn från andra länder. En kärleksförklaring. Stort och viktigt.
Nästa bok, Glashjärtat – vänner eller fiender?, kom till av en helt annan anledning. Jag ville fortsätta min bana som författare helt enkelt.
Jag hade skrivit ett par manus som jag skickat till förlag och fått refuseringar på. Självklart, jag hade i princip skickat in råmanus. Man lär sig hela tiden.
Mitt förlag, Idus, hade redan mycket tidigare gett klartecken för utgivning med samma krav som första gången. Jag skulle betala tryckkostnaden, som jag sedan får igen för varje såld bok. Jag ville inte det. Jag ville få uppleva känslan att ett förlag tar hand om hela konceptet åt mig. Det är jag värd.
Det tog ett år, sedan tog jag ändå beslutet – jag skulle testa det konceptet en gång till. Vad hade jag att förlora (förutom pengar)? Jag ville fortsätta se om jag kunde lyckas. Känslan var oerhört stark.
Syns du inte – finns du inte.
Del 2 kan du läsa i morgon!
Pingback: Idag handlar gästinlägget om mina drivkrafter på Anna Hellqvists blogg | Annas ark