I ett samtal idag blev jag påmind om det här med mindfulness, det där att vara i nuet och vara medveten om alla de steg jag tar. Jag gör ofta så, känner, tar in och iakttar sådant jag gör. Hur jag tar steg framåt, hur underlaget känns, hur det låter och vilka dofter jag känner. Det är sånt vi skrivande människor gör. Vi lever nog oftare i ett stadie av mindfulness än andra vanliga dödliga.
En ensam tur ut på sjön
De senaste dagarna har jag tagit kanoten och dragit ut på sjön som ligger precis nedanför huset som min morfar byggde. Den sjö där jag lärde mig simma en sommar och då min två år äldre bror inte lyckades lika bra och därför vägrade bada på hela sommaren. Han sjönk som en sten medan jag mer liknande en delfin.
Jag avundades alltid min mamma som kunde ligga på rygg och flyta med tårna strax ovanför vattnet så jag övade och övade. Nu är det jag som flyter där vid ytan med utsträckta armar och ben, med tårna vid ytan och utan att röra mig. Låter vattnet fylla mina öron och stänger ute alla ljud där ovanför.
Jag blir alltid lika förvånad när jag kommer hit, över den där känslan av att bara kunna flyta. Som om jag befann mig i döda havet flyter min kropp upp till ytan som en kork. Det kanske är fel men jag känner mig fullständigt trygg i den sjö som jag badat i sen mitt första år på jorden.
Dagens blåst har lagt sig och kvällens lugn har svept in över sjön när jag sätter paddeln i vattnet och ger mig ut rakt över sjön till andra sidan och vikarna där. Långsamt glider jag fram och in i bland näckrosor.
För mig är det här meditation och mindfulness. Att vara just där, just då och känna kraften från paddeln som bryter vattenytan.
Jag vet att det kommer att kännas i kroppen i morgon efter att muskler som jag inte brukar använda på det sättet fått arbeta. Men det är det värt.
Filmar nästa veckas utmaning
I en av vikarna passar jag på att filma nästa veckas skrivutmaning. Jag kan ju bara inte låta bli att dela med mig lite av denna vackra miljö. I morgon ska det regna hela dagen. Det är bra för så vill jag ha det när jag åker hemåt igen Det är alltid lättare att lämna då. Lättare också att stanna inne för att städa huset och packa ihop allt det vi spritt omkring oss. 
Det kommer troligtvis att dröja, ända till maj, innan jag kan komma hit igen. Längtar redan.
Vilka bilder! De rymmer både dramatik och lugn.
Jag har en liknande plats hos mina föräldrar. En liten grund sjö som tyvärr snabbt blev grumlig och obadbar i år. Jag sörjer det. Men oj vilka somrar jag haft där! Långa simturer, en gång tvärs över med följebåt förstås. 800 m. Ön dit vi rodde och gick iland bland fågelskiten. Killen som bodde i pepparkakshuset (!) Han var två år yngre än oss och så snygg att jag o min kompis nästan dog. Tänk den gången då det började åska och vi var tvungna att gå iland. Precis vid hans strand …
En sjö med tusen minnen.
Vilka härliga minnen. Jag hade ingen snygg kille vid någon strand men däremot inte så långt härifrån. Eller rättare sagt så var det flera stycken. Sysslingar och bryllingar och allt vad de nu är. Idag tar det väl en kvart att gå dit, då tog det evigheter men hade man tur så fanns det en gammal cykel att låna i källaren. Där borta där de bor är det rena bullerbyn men många ungar, ladugård, lamm, höns och en grusväg som slingrar sig förbi.
Mindfullness känns extra viktigt när man varit med om motsatsen. Total avstängdhet och brist på kontakt med sina känslor och reaktioner. I rädslan är det svårt att vara mindful. Då blir det ett hot.
Vackra bilder. Målande text.
Jag nickar instämmande! Just så är det.