Det här med att hålla deadline är något jag tycker är mycket viktigt. I skrivprocessen speciellt. Det är en del i det hela och lika bra att lära sig från början. Kommer jag så långt som till ett förlag som är intresserat av mitt manus kommer jag också att utsättas för att hålla deadline. Då finns det inga ursäkter för att inte komma in med sin text i tid helt enkelt.
Deadline betyder tidsfrist/tidsgräns men kan nog snarare kännas som den rena direktöversättningen – dödslinje. För det går åt mycket energi och vånda. När man sen väl nått dit kan man vara ganska slutkörd. Inte död men trött.
Jag tror att en av de viktigaste meningarna med en deadline är att man någon gång måste bli klar och lämna ifrån sig sitt arbete. Även om sanningen nog är den att man aldrig blir klar eller känner sig riktigt nöjd. Därför behöver man träna sig i det, träna sig i att känna sig nöjd med det man har presterat. Nöjd för den här gången och gärna med tanken att göra ännu bättre nästa gång.
Just nu håller jag på att avsluta min C-kurs på universitetet och det är både deadline och dödsångest i en salig blandning. Jag har en större essä och ett manus på ca 40 sidor som ska vara klart för opponering om en vecka och jag tror att en av de svåraste utmaningarna är att göra klart båda samtidigt. Det skapar en viss förvirring.
Men jag sätter en ära i att hålla deadline och kommer att göra det oavsett om jag är nöjd eller inte. Kritiken är inte den jag är mest rädd för, alltså andras kritik, snarare min egen känsla av att aldrig bli nöjd. Kritik kommer jag alltid att få av de som inte tycker som jag, som uppfattar mig text på ett visst sätt eller som har åsikter om hur jag borde skriva. Men i slutänden så är det jag som skriver, på mitt sätt och som vet varför jag valt att göra så. Uppfattas det fel får jag se det som ett tecken på att jag är otydlig och bör då kanske åtgärda det alternativt motivera varför jag valt att göra som jag gjort.
Idag håller jag deadline för #blogg52 och om en vecka för mina inlämningar. Samtidigt tar jag mig tid för att se in i en eld och hitta lite ro i kaoset så här på valborgmässoaftonen. I ett hus som min morfar byggde, vid en sjö med minnen från hela min uppväxt i värmen från en öppenspis som min morbror murat. Mitt i mörkaste Småland.
Intressant Anna. Jag håller med om andemeningen i det du skriver, även om jag tycker att praktiken är fruktansvärt svårt. Tidspress kan vara bra – och om man arbetar mot deadlines kommer man att se åtminstone en produkt i slutet. (Och kan belöna sig själv med en stjärna som Eva föreslår – eller en flaska skumpa om jag omtolka Susans # Blogg52 bidrag för denna vecka.) Men min skolgång från 11 år till 21 års ålder tog mig igenom nålsögat av det brittiska utbildningssystemet där tidspressade uppsatsskrivning prioriterades. Sedan dess sitter jag i samma båt som Lars och Douglas Adams. Jag kan beundra begreppet ”deadline” – och jag kan till och med hålla dem om (paradoxalt nog) jag har övertalat mig själv att de inte är viktiga. Men jag kan inte skriva bra till en deadline. Så kanske jag kommer aldrig att få min roman klar.
Deadlines känns ibland tunga men ofta bra. Om man har en gräns kan man efteråt känna sig nöjd med att ha klarat den. Det är ett antingen eller. Så mycket svårare att veta om man kan vara nöjd med innehållet i det man presterat, vare sig det är en uppsats, en bok eller ett bokslut (av den sort där det finns ett val mellan hur mycket man skall redogöra). Men är man tveksam till innehållsmässig prestation så klarade man i alla fall tidsgränsen och kan ge sig själv en stjärna i kanten för det. Stjärnor i kanten är viktiga, även dem man ger sig själv.
Lycka till med uppsatsen!
Du menar väl som din morfar byggde 🙂
Oj hoppsan, hur smet farfar in i det här. Måste ha varit vinet och tröttheten. Ska genast ändra för så här kan vi inte ha det 😉
”I love deadlines. I like the wooshing sound they make when they fly by.”
– Douglas Adams
Det sagt: vad angår skrivande så är det ju lite trevligt med ramar som är ”utanför” en själv. Därför är jag lite orolig inför hösten – jag går ingen kurs, jag skriver själv. På fri och ensam hand. Ska bli intressant.
Samma här, ingen kurs och skriver själv. Men det är också en utmaning och den här gången känner jag mig redo – jag längtar efter att bara får skriva och inte ha alla dessa omkringuppgifter. Samtidigt så har jag insett under mitt uppsatsskrivande och sökande efter material till den att jag kommer att göra det igen, men den gången för min egen del och den kommer inte att granskas av lärare och kursare. För jag har lärt mig väldigt mycket bra och nyttigt på vägen.
Vi får helt enkelt sätta upp egna deadlines framöver och se till att hålla dem. Gör en plan (marknadsföringsplan kanske) och bocka sen av efter hand som du klarat dina mål.